Man räknar på att cirka 200 000 människor i Sverige i åldrarna 15-60 har, eller har haft ätstörningar, och mörkertalen beräknas vara stora. Tvåhundratusen människor som blivit drivna till att drabbas av ett sådant självförakt och en sådan destruktivitet att de hamnat i ätstörningens järngrepp. Var femte sjuåring vill bli smalare, och en 8-årig studie gjord på 400 flickor i Uppsala från 7-11 års ålder upp emot gymnasial ålder visade att hälften kom att banta under gymnasiet. Hur kan vi låta denna epidemi fortgå framför våra ögon?
Att vara smal – så länge man hemlighåller att man svälter eller bryter ner sig själv på diverse sätt är socialt och diskret accepterat, eftertraktat och förskönat. Att vara smal och ha den så kallade drömkroppen är det sjuka som blivit det normala. Det är just i begreppet och konnotationerna av ordet “smal” och “drömkropp” som problemen uppenbarar sig. Det finns ingen konkret definition. Allas drömmar av en “drömkropp” är ju olika. För en bröstcancerpatient kan drömmen vara att svullnaden från kortisonbehandlingen ska gå ner, för en person med väldigt hög ämnesomsättning kan drömmen vara att lägga på sig muskler och vikt. För en 10-årig simmare kan drömmen vara att se ut som Sara Sjöström när den blir stor.
Enigmat bakom vårt ätstörda samhälle blir tämligen uppenbart när man inser att definitionen av “drömkropp” och “smal” är så pass abstrakt och ambivalent för alla människor att oavsett hur man ser ut eller var man befinner sig – kommer man aldrig att bli nöjd. Detta nyttjar naturligtvis aktörer med makt, inflytande och ekonomiska intressen. Det är en av århundradets mest geniala affärsidéer att bedriva vinst på människors missnöje med sina fysiska attribut.
Sedan har vi “fri”-hysterin. Glutenfri. Sockerfri. Kolhydratfri. Guilt-free. Raw. Oprocessad. Oljefri. Saltfri. Fettfri. Ju friare vi tror att vi är med vad vi äter – desto mer förslavar vi oss själva med våra restriktiva tendenser. Dessa “befriande” stämplar är ett galler. Ju friare vi tror att vi är i vår kontroll över vår kost och träning, desto mer hetsar vi. Ju friare vi tror att vi är, desto mer förfaller det sociala, kollektiva ansvaret. Alla dessa sekunder, minuter, timmar, dygn och månader av liv som berövas av detta dunkel som vårt samhälle uppmuntrar.
Hets är en biverkning av ett globalt fenomen. I länder med större ekonomiskt välstånd där överflödet aldrig tycks ta slut, vänds pekpinnen från dem som får oss att vilja fylla våra rum (fysiska tillika psykiska) med saker och regler och som omdefinierar människor till konsumenter. Istället landar skulden, notan – räkningen, ofta på ungdomar som får lära sig att hata sig själva, lära sig att de aldrig duger. Att de alltid kan göra lite mer, lite bättre. Hetsen blir ett maniskt drev.
“Ska du verkligen fuska? Ha en cheat meal, en cheat day? Synda lite? Är du säker?” kan vara budskapet eller dagens predikan som medlas offentligt eller i det privata på sociala medier. Vad som då aldrig sägs är “Liggsår? Blå händer? Hårtussar som lossnar när du borstar tänderna? Hjärtklappning? Tandlossning? Panikattacker? Frossa? Utmattning?”. De modellkroppar/kroppsbyggarkroppar som eftersträvas bland människor i väst, visar sig nästan alltid vara någons heltidsjobb eller en mycket sällsynt genetisk komposition som underlättar förbränning eller muskeluppbyggnad. Den jobbiga sanningen är att det vi tror är äkta oftast handlar om falsk marknadsföring. Var sitter texten eller asterisken som påpekar att bilderna på reklamen är retuscherade? Var är bildtexten som berättar om hur många timmar i veckan denna person behöver lägga på att underhålla sin kropp för att upprätthålla en image av den “perfekta kroppen”?
Bekräftelsen vi får av andra är återverkningen av ett ätstört samhälle där alla egentligen kan behöva tas åt sidan och ruskas om. Det handlar inte om att glorifiera anorexia, bulimi eller fetma. Det handlar om att de “hälsosamma” kropparna redan finns, men att de aldrig syns någonstans. De med celluliter, valkar, acneärr, hår, sår, pormaskar och bristningar. De utan retuschering och utan groteskt akrobatiska vinklar. Det är ingen som ifrågasätter våra olika tänder eller tår, fastän det är underförstått att alla ser olika ut på grund av diverse variabler. Även om vi alla skulle vara i exakt samma ålder och åt, levde och tränade likadant skulle vi se fullständigt olika ut, och aldrig hade vi vågat yttra en bråkdel av det som ekar i våra huvuden till våra syskon, kollegor eller vänner.
Men det är inte riktigt vårt fel. Den här epidemin hade inte kunnat fortgå utan att några fick ut något av den. Modeagenturer, hälsoföretag, reklambyråer och somliga “influencers” är en bråkdel av alla huvudmän eller “masterminds”. Dessa industrier och arbetsgivare som trots den etablerade kritiken ändå inte kritiseras för ofta behöver hållas till svars för att de bedriver vinst på människors självhat och destruktivitet likt drogkarteller.
Bekräftelsen vi får av andra är återverkningen av ett ätstört samhälle där alla egentligen kan behöva tas åt sidan och ruskas om.
Kroppen är en fantastisk resurs som är kapabel till så mycket. Den kan stå, gå, krypa, dansa, springa, ibland gå ner i spagat, klättra, simma, hoppa, krama, älska, skapa liv, släppa loss och förändras. Kroppen är bland det mäktigaste vi har. Den är förmögen att ta oss till andra länder, kontinenter och till och med månen. Men, i vår vilja att bli sedda, åtrådda, älskade och bekräftade är vi villiga att förstöra det som vi fått av våra föräldrar.
Kroppen är ett tempel, en maskin, ett kärl. Hjärnan behöver energi. Musklerna behöver energi. Cellerna är en miniatyrfabrik som behöver energi för att fungera. Mat är energi. Mat är oerhört kraftfullt. Det kan stärka, bygga, och skapa. Men bristen på den kan också leda till permanenta skador på organ, hjärna och resultera i personlighetsförändringar och nedsatt kognition. Kroppen är inte en trend. Den är inte ett objekt. Den är inte trolldeg eller papper som man kan klippa och klistra med. Den är en maskin av kött och blod som härstammar från ett ägg och en spermie. Kroppen och människan är en biologisk organism som bör förvaltas med kärlek och omtanke.
En lampa behöver en energikälla för att kunna glöda, en bil behöver bränsle för att kunna köra och en människa behöver således kraft för att kunna leva och skapa.
Utsatta människor som vi swishar pengar till och delar bilder på i affekt för att tycka synd om eller hjälpa dem som lider av undernäring kan vi väl inte aspirera att efterlikna i andra sammanhang (reklam, sociala medier)? Det är dessutom inte orimligt att ha WHO:s medicinska minimumgräns för undernäring (dvs ett BMI på 18.5) för anställda i mode- och reklambranschen (såvida det ej grundar sig på medicinska eller genetiska skäl).
När mörka tankar fyller min hjärna är skapandet min självklara räddning. Skrivandet. Konsten. Musiken. Konsten fruktas av somliga för dess provocerande budskap, men konsten är avgörande, därför att den visar den oraffinerade och opolerade förruttnelsen, men också den allmängiltiga skönheten som råder i allt runtomkring oss. Mått, midjor och knotor kan penslas och skissas till former, rörlighet, skuggor, kontraster, mjuka toner och övergångar.
Enda gången det envisa uttrycket “det var bättre förr” kan vara insiktsfullt, är förmodligen när man riktar blicken mot renässansskulpturer eller en tavla. Plötsligt blir blicken samt ens perspektiv ödmjukt och förstående, inte så allvarligt och odömande. Vi mänskliggör det vi ser.
När ska vi mänskliggöra människokroppen?