Kära lärare,
Jag ser ert slit, hårda arbete och engagemang. Jag ser att ni i er roll som lärare gör ert bästa för att göra svåra ämnesområden lättare att förstå, framställa verbformer som något intressant och ofta tror på oss elever. Nu vill jag be er om något. Jag vill be er att se mig i min roll som elev. Jag vill be er att fråga mig hur jag mår.
Läraren har en unik position. Läraren har en chans att vara en betydelsefull vuxen i ungdomens resa mot vuxenlivet. Vi behöver så många bra vuxna som möjligt, eftersom livet inte alltid är så lätt och eftersom föräldrar som ska finnas där inte alltid gör det. Det händer att föräldrar skiljer sig, att ens eget förhållandet tar slut och att bästa vänner dör. Det sista hände mig. Jag skulle behövt att en vuxen såg mig och frågade hur det var fatt. Ni skulle kunnat vara en sådan vuxen. Det skulle ha krävts att ni frågade de tre orden ”hur mår du?” eller ”hur är läget?”. Jag mådde inte bra, läget var inte okej. Jag mår fortfarande inte bra.
Lärare och elev tillbringar en del tid med varandra. De flesta kurser är etthundra timmar. Det är många tillfällen att fråga hur någon mår. Och självklart, har ni flera kurser och hundratals elever. Ändå vill jag påstå att ni har möjlighet att fråga alla era elever om deras mående. Varje termin har vi utvecklingssamtal, halvkurssamtal och betygssamtal. Det är bara några tillfällen att säga de tre magiska orden: hur mår du?
Det händer att föräldrar skiljer sig, att ens eget förhållandet tar slut och att bästa vänner dör. Det sista hände mig. Jag skulle behövt att en vuxen såg mig och frågade hur det var fatt. Ni skulle kunnat vara en sådan vuxen.
Det är långt ifrån alla elever som skulle svara något annat än “bra” på den frågan. Dels eftersom det är vissa som faktiskt mår bra, andra svarar ”bra” av gammal vana och några vill inte delge sina lärare ett längre svar än ”bra”. Men kanske skulle någon berätta att hen inte mår bra, att det hänt något eller att det är så som personen alltid känner sig. Är inte detta av intresse för er lärare? Ni skulle kunna vaden vuxna som ser eleven och hjälper den upp på banan igen eller visar att det är okej att vara nere. Ni skulle kunna vara den vuxna som hänvisar eleven till elevhälsoteamet – ni skulle kunna visa hur man bokar en tid hos kuratorn. Jag tror att ni vill vara den personen. Framför allt när det endast krävs tre ord för att bli den.
Vissa kommer hävda att eleven under hundra timmar har en del möjligheter att kläcka ur sig de fyra orden ”jag mår inte bra”, även när en fråga om ens mående inte ställts. Det är inte så lätt som det verkar. Det är lätt att känna sig som en av hundratals elever som inte är viktig. Det är lätt att känna att man är till besvär. Det är lätt att känna att det inte är av intresse efter en lektion om andra världskriget att berätta att man själv mår dåligt. Det är svårt att i ett priviligierat, individualistiskt och hälsofrämjande land erkänna att man inte mår bra. Det är ännu svårare att berätta det. En fråga visar att mående är av intresse och att det spelar roll, för det gör det! Och fyra ord är trots allt fler än tre.
Kära lärare, jag ser er. Jag vill se er och ert arbete. Ni gör så mycket bra. Kanske skulle förståelsen och intresset för er öka ifall ni visade mer intresse och förståelse för oss. Jag ber er att inta den vuxenroll ni besitter och fråga mig hur jag mår. Det krävs så lite och skulle ge så mycket – som elev skulle jag känna mig sedd. Låt oss se varandra!
Med vänliga hälsningar,
En elev som försöker se andra och väntar på att bli sedd