13 december, tisdag
“Drömmar med vingesus under oss sia, tänd dina vita ljus, Sankta Lucia!”
Melodin ljuder starkt i den fullsatta kyrkan. Det är mörkt ute, men Friedhelm och övrig publik är omgivna av sjungande ungdomar med levande ljus. I kyrkans mittgång står lucian själv; Nicole. Varken Friedhelm eller hans föräldrar hade vetat om att Nicole skulle få vara lucia under sitt sista år i grundskolan, och Friedhelm ser sin mammas tårfyllda ögon, fyllda med stolthet och glädje. Han skrattar lite, men ägnar resten av luciamorgonen åt musiken som fyller den ljusfyllda kyrkan.
”Jag ska prova Norra Real imorgon” säger Friedhelm lite tvekande till Sigge, när de två sitter i det folktomma skolcafét efter dagens sista lektion. Sigge ser på honom med ledsna ögon.
“Jo jag anade väl att det skulle hända så småningom. Men jag hade hoppats på att du skulle trivas bättre i klassen nu när du bondat med lite folk” mumlar Sigge och tittar ned i bordet.
“Jag ska bara pröva, inget är bestämt…” försöker Friedhelm men Sigge bara skakar på huvudet och reser sig upp.
“Det känns som att du bestämde dig för att inte trivas i klassen redan när vi började i ettan” säger Sigge och plockar ihop sina grejer. “Det enda problemet är din attityd, skriv när du bestämt dig” avslutar han sen och går därifrån. När Friedhelm går till skåpen har Sigge redan lämnat skolan. Samtidigt som Friedhelm låser upp hänglåset till skåpet kommer Cecilia och några andra klasskompisar ner till skåphallen. Friedhelm blundar och tar några djupa andetag.
“Hej” säger han med ett påklistrat leende och Cecilia rycker till, och tittar förvånat på honom, innan hennes ansiktsuttryck förändras till något ondskefullt.
“Vad fick du luft ifrån?” säger hon och himlar med ögonen innan hon går fram till sitt skåp och börjar plocka ihop sina saker. Friedhelm tappar humöret och går fram till Cecilia.
“Jag försöker vara trevlig?” säger han sammanbitet. Cecilia vänder sig långsamt om och spänner ögonen i Friedhelm.
“Precis som jag har varit varje dag sedan skolstart i ettan. Du har aldrig, någonsin, bemödat dig att lära känna mig, eller ens säga ett trevligt ord” fräser hon och blir alldeles röd i ansiktet.
“Jag kan inte direkt rå för att jag inte är intresserad av att lära känna dig?” väser Friedhelm och försöker hålla ilskan nere.
“Det ger dig ingen anledning att vara otrevlig, särskilt inte så otrevlig som du var förra veckan” nästan skriker Cecilia upprört och slår ut händerna i en uppgiven gest.
“Var jag otrevlig mot dig? Nej, utan mot kåren. Se skillnaden” viskar Friedhelm och ler ett falskt leende, med blicken fylld av ilska. Han stänger sitt skåp och går mot ytterdörren. Han känner Cecilias blickar i ryggen, men han tänker på morgondagen. Det här kanske var sista gången han såg Cecilia? Friedhelm tar snabba steg på trottoaren i julmörkret, och han ber innerligt för att det inte ska finnas en motsvarighet till Cecilia på Norra Real.