För inte så länge sedan samlades Kungsholmens alla politiskt intresserade i aulan för att lyssna till nio stycken ungdomsförbund i debatt, varav åtta är representerade i riksdagens kammare. Sakfrågorna som skulle diskuteras var bland annat bostadspolitik, flyktingpolitik och NATO-medlemskap.
Publiken hade nog bäddat för en debatt i vilken Sverigedemokraterna skulle få finna sig i en svår tillvaro. För svårt var det att undgå att se affischerna, från vilka SDU:s loggor rivits ut systematiskt. När det väl gällde, i debattens hetta, dröjde det inte länge förrän en skottsalva av buanden avfyrades mot det socialkonservativa ungdomsförbundet och dess representant. Oordningen var, tio minuter in, total: tysta klappningar blev högljudda och dånande, och från publiken hördes ”rasist!” med jämna mellanrum. Men det var nog inte förrän Grön Ungdom påpekade hudfärgen på SDU:s representant som den obehagliga stämningen blev ett faktum.
Det två veckor sedan som ett tiotal ungdomsförbund återigen fick chansen att plädera för sina åsikter, fast denna gång med ett lite lugnare manér. Längs med korridoren till vänster om entrén stod de uppradade med varsitt bokbord och gjorde vad de kunde för att värva medlemmar. Ett av förbunden hade smyckat sitt bord med sovjetiska symboler och rödgula färger. Med sina marxist-leninistiska, våldsbejakande och antidemokratiska ideal stod de och agiterade för elev efter elev, utan att någon ens rynkade pannan (det vet jag eftersom jag själv bokbordade en bit bort).
Han som kan sin historia vet att samma ideologi som ligger till grund för denna vill-vara-rumsrena organisation också har tagit omkring hundra miljoner oskyldiga människors liv. Och när inte ens dödandet av en tiondels miljard oskyldiga män, kvinnor och barn är tillräckligt för att dra till sig dålig uppmärksamhet, vill jag veta vad det är som är så omätligt hemskt med Sverigedemokraterna. För annars handlar det bara om att vara inkonsekvent.