Det absolut bästa vore om vi alla stickade våra egna strumpor, eller om vi köpte våra tröjor hos “Kalle på hörnet”, han som har får på baksidan. Då kunde vi vara hyfsat säkra på att sexistiska bilder inte hade använts för att förmedla kläderna och ingen hade råkat illa ut under produktionen.
Det är dock inte så situationen ser ut. Kalle måste ta ganska bra betalt för att ha råd med omkostnaderna och att sticka är allt annat än tidseffektivt. Vad vi gör då är att vi vänder oss till multinationella företag som erbjuder oss precis det vi vill ha för en billig peng, som exempelvis American Apparel. Jag kommer i denna artikel problematisera den bild som många har av denna klädkedja och i förlängningen också de beslut många av oss fattar.
American Apparel är ett sexistiskt företag. H&M är också ett sexistiskt företag, men inte lika mycket enligt många. Det finns dock en fundamental skillnad mellan dessa företag som sällan tas med i beräkningen. H&M använder sig av s.k. “Sweatshops”, fabriker i fattiga länder där arbetarna har omänskligt långa skift och ännu mindre betalt, och där även barnarbete brukas flitigt. Detta förekommer inte hos American Apparel, de ger sina arbetare en ersättning lite högre än den amerikanska minimilönen. Detta är något företagets enligt många förfärlige VD, Dov Charney uppmärksammat. För att sätta detta i perspektiv är deras lön $12/tim medan minimi-månadslönen i Bangladesh är $38. Vad timlönen i Bangladesh skulle bli är nästan för liten för att räkna ut.
“Men vänta ett ögonblick, jag läste minsann en artikel om att American Apparel är hemska mot den egna butikspersonalen!” Absolut är de hemska, sådana historier vittnar om precis det. Men då får man sätta frågan i perspektiv, där en svensk flicka arbetar i Stockholm och en icke namngiven mor arbetar i Bangladesh. Den svenska flickan kan, som hon gjorde, säga upp sig men den bangladeshiska modern skulle se sin familj gå under vid samma beslut. Det är minst lika mycket en fråga om jämställdhet som om mänsklighet, då det är oftast kvinnor och flickor som arbetar under de hemska förhållanden som finns i fabrikerna.
Vad beror det då på, denna konsensus som uppstått om att American Apparel är sämre än H&M? Sanningen är inte längre bort än att du tittar dig i spegeln. Du har bra mycket mer gemensamt med den svenska flickan i artikeln än med modern i Bangladesh, alltså kommer du känna mer empati för offret på Kungsgatan än de otaliga människor som enligt mig går ett värre öde till mötes en halv värld härifrån. Detta är vad psykologer kallar för “In-group-bias”, att man alltid kommer föredra personer som är lika en själv.
Med denna artikel försöker jag inte uppmuntra konsumtion av produkter från sexistiska företag, utan snarare förespråka att se förbi det självklara. Att sätta saker i perspektiv och förstå på vad sätt American Apparel kan ses som det mindre onda alternativet. Att försöka se bortom sina fördomar och sin självbild, att se längre än näsan räcker.