I söndagmorgonens sköna stund begav jag som vanligt ner till de mjuka dynorna i soffan. Tekoppen var full till kanten, tofflorna omfamnade mina fötter och det enda som saknades var det bekväma ljudet från TV-apparaten.
På den upplysta skärmen möts jag snabbt av ett valt förslag under rubriken « underhållning » på menyn. Tilde de Paulas kalla blick och obehagligt sterila leende möter mig, ihop med flinet från en lika glad man ståendes till vänster i bild. På den röda, fyrkantiga lappen framför dem står det « Vi besvarar era frågor om Corona ». Nej fy, tänker jag, samtidigt som jag förhoppningsfullt bläddrar vidare till SVT 1. Som jag hade anat möts jag av morgonens första avsnitt av rapport. Det är 15 minuter in och trogna Elisabeth läser fortfarande upp dagens siffror om Covid-19. Detsamma gäller när jag tar mig vidare till Sandy Bullocks uppdateringar på BBC. I föga hopplöshet trycker jag hårt på den röda knappen på kontrollen och reser mig för att gå in till köket. Jag snäpper till höger på knappen till den gamla 70-talsradion och plockar upp en tidning från köksbordet. Det tar inte mer än 2 sekunder innan jag hinner urskilja orden « nu mer om cov-… » från apparaten och skåda det oundvikliga CORONA på förstasidan i DN innan jag som av en reflex slänger tidningen i golvet. Hela min kropp vrider sig som en enda stor rörelse för att stänga av radion. Snäpp. Rummet tystas ned och sjukdomen försvinner, om så bara för en liten stund.
Jag måste få höra något om den verklighet som äger rum bortom denna förskräckliga pandemi.
Det jag talar om är en situation jag är långt ifrån ensam att känna igen mig i. Inte minst vi elever har kommit att beröras av sjukdomen i alla aspekter av våra liv, när vi nu finner oss i en vardag fylld av abstinens och tomrum. Det som tidigare setts som rena självklarheter på våra dagsscheman har upphört och det är nog många som saknar friheten och glädjen i att gå till skolan, åka tunnelbana och umgås med vänner. Det är onekligen en frustrerande och jobbig period, och det gäller även alla medmänniskor i vår omgivning.
Men problemet jag finner ligger givetvis inte i situationen i sig. Jag har djup respekt för det som sker och såväl allvar- som ansvar som följer med det. Min frustration ligger i hanterandet, som gjort att verkligheten bortom sjukdomen verkar ha tinat bort. Medias totala uppslukande av krisen känns närmast orimlig när covid-19 idag präglar varje rapport som publiceras. Det ges inte utrymme för något annat. Självklart är det ett ansvar våra medier har; att informera allmänheten om sjukdomens utveckling. Men till lika stor del ligger ansvaret i att belysa de delar av samhällsutvecklingen som nu inte får synas – bortom siffror och symptom. I Yemen varnar man för total katastrof när separatist-rörelser nu utlyser självstyre i Aden, i Ryssland vill Putin förlänga sitt presidentskap till 2036 och i Ungern väcks en motion för att stoppa erkännandet av landets trans-personer. Hur mycket har allmänheten fått höra om det? Kriser och politiska skeenden i vår samtid sätts inte på stopp på grund av en pandemi. Tvärtom – många tar tillfället i akt.
Är det någon gång journalistiken behövs så är det nu, i en tid där skeenden göms i skuggan av en världssjukdom. Kontroversiella politiska beslut undanskyms, taktiska upprustningar möjliggörs och antidemokrater tar sin chans. Det gäller att vara uppmärksam och förstå att på världsutveckling som fortfarande sker. Men uppgiften att bevaka händelserna ligger inte bara hos journalisterna – ansvaret är minst lika stort hos oss. I diskussioner kan vi styra undan viruset som samtalsämne, bland vänner kan vi sprida nyheter som inte kommer till full rätt i media och framförallt kan vi berätta om den verklighet som fortgår utanför dörren. Det är den verklighet vi, om inte alltför lång tid, ska återvända till.