Sorlet i aulan tystnar när körarnas gräddvita strumpor får parketten att knaka samtidigt som de strosar in med stearinljus och sjunger i kanon. Trots den mediokra akustiken lyckas kören låta som om de sjunger en hymn i S:t Peters kyrka. Lusse Lelle blir något alldeles extraordinärt, och Veronique tänker tillbaka på sin egen tid i Naturkör och på 04:30-genrepet som alla fruktade. Hon sitter på övervåningen bland kartonger, spotlights och orgeln bredvid Paolo.
Efter fysiklabben och efter det att Luciakonserten är slut och korgarna tömts på alla lussebullar som delats ut i entrén, är Veroniques arbetsdag tekniskt sett över. Hon får ett SMS av Paolo där det står “would you care to come over for some glogg and ginger bread cookies? they’re homebaked and beautiful!” – hon tvekar inte ens innan hon svarar ja.
Medan Paolo har geografilektion fortsätter rättningen av nationella proven. Emellanåt lägger Veronique pappershögarna åt sidan och bläddrar i sin roman som hon gjort en spotifylista till för att matcha stämningen. I samma stund som hon sätter på Spotify inser hon att hon behöver fixa en present åt sin Secret Santa – som är… Bo. Bo som för tillfället ligger inlagd på S:t Görans sjukhus för en infektion i benet. Hon får besöka honom imorgon.
Anne Applebaum… – ”Stalins’ war on Ukraine” får det bli. Den ligger som en tegelsten mellan händerna. Den här kommer passa perfekt! När Veronique lämnar Akademibokhandeln faller snön över Mäster Samuelsgatan och lägger sig som ett allestädes närvarande täcke på allt i hennes omnejd. Innan hon hinner gå ner mot tunnelbanan har hennes svarta stövlar redan en vit puckel av nyfallen pudersnö på ovansidan av skorna.
De möts vid Gullmarsplan och hon känner igen honom på hans mörka, vaxade hår och klirret från Systemetkassen. “I know it’s not Lill-lördag, but we might as well – how spicy can German glühwein be, if you know what I’m saying?” säger Paolo ganska obrydd och de beger sig hem till honom. Han står länge med nycklarna och vrider runt dem i det frusna låset. Veronique står och håller i kassen i sisådär femton minuter innan det äntligen görs framsteg.
Väl inne i lägenheten luktar det vaniljrökelse, och antalet par skor är… minst sagt överväldigande. Alla möjliga färger och former fyller kartonger, hyllor och golvytan i den en kvadratmeter stora hallen.
På spisplattan i kokvrån står ett x antal halvbrända pepparkakor på ett metallgaller och svalnar. De är ganska vulgärt dekorerade, vilket talar för sig självt. Veronique vill så gärna fråga om lapparna, men idag är inte modet på hennes sida. Istället sitter de och dricker tysk glögg, äter brända pepparkakor och lyssnar på italiensk pop. En helt okej Lucia ändå.