Fredag den 30:e november,
Pladask. Alla papper och protokoll flyger ut ur portföljen som snövita duvor, blåser och tumlar omkring i vinden och landar sedan i det förorenade snöslasket. Veroniques kappa blir alldeles blöt och hennes knän likaså. Hon vill skrika av frustration, men låter bli. Det är en bedrift att ramla på korsningen vid Fridhemsplan kl 08:13. Hennes första lektion börjar om sju minuter och att komma in blöt och smutsig är det sista hon vill. Det här är samma korsning som hon brukade ta för 10-12 år sedan, när hon själv var påväg till 8:20-lektionen på sjunde våningen, eller sjunde himlen som det brukade kallas. Samma klassrum, samma uppvärmningar, samma sektliknande klasser som nästan alla kom från det slentrianmässiga Adolf Fredrik. Men nu var det december, och detta var hennes första dag som fysiklärare på Kungsholmen efter att läraren dessförinnan gått in i väggen.
Hon hade tidigare arbetat som gymnasielärare i matematik och fysik vid en skola i Rinkeby, som tyvärr behövde stängas ner för omfattande renoveringar, och i samband med den stackars själ som bränt ut sig nu kring juletid var det nya jobbet trots de olyckliga omständigheterna, något hon såg fram emot.
Hon inser när klockan är 08:17, att hon glömt sin nyckelbricka hemma, och får ta skamgången genom elevernas skåp eftersom ingen använder huvudentrén. Hon hinner inte fråga den väldigt… iögonfallande mannen som nyss parkerat sin latteskumsvita vespa då hon börjar om 3. Sorlet och trängseln får pulsen att gå upp och ångesten att expandera som en ovälkommen gäst i strupen.
”4208, 4208, 4208” är det enda som ekar i Veroniques huvud. När hon slår upp dörren till fysikkorridoren tystnar eleverna, tittar på varandra och börjar viska om henne. Hon hör att de kommenterar hennes orangea hår och hennes smutsiga kappa. Svetten forsar längs med ryggen och hon inser återigen att hon inte har nycklar.
Hon måste bryta tystnaden – på engelska. ”Excuse me, I actually forgot my keys… do you know if there’s another teacher around that could help me out?”. En grungekille – Zacke måste det vara (hon har nämligen memorerat och studerat sina elever frenetiskt i skolkatalogen), pekar ut genom dörren och till vänster. ”PB is like, I mean Mr. Berroni should be having a geo class in there”. Veronique, eller Ms. Silas som hon kommer att heta från och med nu, som är kvartsbritt, skuttar ut och knackar den… iögonfallande mannen som tydligen heter ”Paolo” och säger att ”my students call me PB” på axeln. ”I’m Veronique… Veronique Silas” – varpå han svarar ”I know, we’ve been expecting you”. Han överräcker sin nyckel som en pärla och sluter hennes handflata med sina båda händer, de är varma och luktar som italienska läderhandskar. ”I’ll see you around” säger han med sin hesa, djupa stämma och blinkar med ena ögat samtidigt som hans bergvita, blanka tandrad exponeras.
Eleverna har redan satt sig på sina platser när Veronique är tillbaka. ”Good morning class, I’m Ms. Silas and I’ll be teaching you the wonders of physics this December and upcoming year… Okay, so how do we do?”
Lektionen börjar och det pirrar i hela kroppen.