Klockan är 18:22. Det är minusgrader och ganska typiskt januariväder. Jag står på perrongen vid Slussen och blicken fastnar plötsligt på en reklam, en ganska uppseendeväckande sådan. Vid första anblick ser den rätt oskyldig ut. Ganska ofarlig och ganska intetsägande. Nyår må ha varit för sex månader sedan, men ännu sitter den där reklamen kvar i mitt huvud och framkallar en klump i magen. För jag vet att det är såhär allting börjar. Den första fasen av detta samhällsfenomen inleds med en undermedveten fascination för vissa motton, flashiga slogans och obskyra citat. Hela vår tränings- och hälsokultur är så fint, men farligt förpackad och raffinerad. Laminerad i suffixet ”-fritt”, inplastad i ”nyttig”, tryckt i ett finstilt ”supermat” och stämplad med epitet som ”antioxiderande” och ”proteinrik”.
Den här krönikan behandlar b.la ämnen som träningshets och ätstörningar. Läs ej vidare om du är känslig. Skribentens åsikter är dennes egna och ej KZINE:s – eftersom KZINE alltid agerar opartiskt, på neutral grund och som språkrör för skolans elever.
Hälsa, hälsa, hälsa. Det som en gång var spökboll, hajk och blåbärsplockning med förskolekompisarna – har blivit nedslipat till PT-pass och pseudovetenskapliga dieter. Påhittade fenomen som ”juicedetox” har blivit ett av denna destruktiva rörelsens slagord, och florerar nästintill oavbrutet på (anti)sociala medier. Hela pr-konceptet av att vara ”nyttig och träna” har blivit en bästsäljande och glorifierad ätstörning förpackad i en besatthet som kört ner i diket. Det har banat ur från den gyllene medelvägen och från ”lagom” – till ett kollektivt hälsobesatt gisslandrama. Ingen vågar ifrågasätta, ingen vågar säga emot och källkritiken upphör.
När vi ändå är belamrade med desinformation och osunda ideal om hälsa kan det vara bra att fräscha upp minnet med rudimentär fakta. Vad är hälsa egentligen? Jo, WHO definierar hälsa som ”ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande”. Sedan är verkligheten naturligtvis inte så enkel.
Den andra fasen innefattar ofta ett svartmålande av pasta, kolhydrater och glukos. Hela hälsohetsen är en hårfin balansgång. Vips så går en individ från att undvika olja, till att träna tills man nästan kräks och känner blodsmak i munnen. Det är definitivt inte hälsosamt eller hållbart – liksom att äta chips till frukost, lunch och middag. Det är dock inte bara den mentala hälsan som sopas under mattan i och med hälsohysterin, utan även miljötänket. Svenska ekologiska jordgubbar och blåbär ersätts med açaibär som faktiskt bidrar till fettlever (Heyman-Lindén et. al), eller hårt besprutade gojibär i hälsohetskretsar, fastän de skeppas från andra sidan jordklotet.
Det är ett faktum att vi sitter för mycket – vare sig det är i klassrum eller på kontoret. I samband med den tidigarenämnda första fasen av hälsohysteri, får de flesta den till synes godartade upplysningen om att ”man nog ska skaffa sig ett gymkort” eller att man ”kanske ska bli fit för beach 2018?”. Detta resulterar ofta i en omläggning av kost och träning. Något som självklart inte alltid, men väldigt lätt kan gå snett.
Träning och motion är två fantastiskt mäktiga verktyg och komplement i en människas livsstil som kraftigt dämpar stress, ångest och oro samt lämnar kroppen full av endorfiner och stärker den. Däremot sekunden som träning övergår från nöje/prestation till utseendefixering, brukar utveckling och mentalt liksom fysiskt välbefinnande att avta. Träning har numera urvattnats till ett slentrian- och tvångsmässigt beteende för unga och vuxna, istället för att vara ett sätt att sätta kroppen i fysisk rörelse.
Jag påstår inte att träning är fel, snarare tvärtom. Det vi verkligen borde reflektera kring, är hur ordet faktiskt används, och de beteenden som uppstår i samband med dess alltmer frekventa användning. Vad har träning egentligen för konnotationer? Jag är av den uppfattningen att träning har blivit såpass urvattnat och att det väcker såpass extrema associationer – att jag istället börjat använda ordet ”motion” eller uttrycket ”att gå ut och röra på sig”. Motion innebär i princip samma sak som träning (i alla fall enligt NE och den latinska betydelsen), med undantagen om man nu skulle vara elitidrottare, eller om man tränar inför något lopp eller en stor tävling. Jag har helt enkelt valt att lägga ordet ”träning” på hyllan.
Motion finns i många av mina intressen, som exempelvis: surfing, skidåkning, vandring, löpning och etcetera. Motion kan vara guldvärt i sin mest avskalade form. Genom att exempelvis bara vara ute i naturen eller att nattbada i sjön – något som människan gjort i urminnes tider, och som ej präglas av destruktiva prestationsmönster eller kontemporära ideal. Motion kan även vara att gå upp på berget eller att springa till bussen.
Något annat som är migränframkallande är hur ord som ”unna” och ”cheat day” slängs runt. Herregud, att äta en kanelbulle är inte likvärdigt med att fuska på Högskoleprovet eller ett brott. Allt som vi äter behöver inte vara godkänt av Anna Skipper. Det är inte en synd, och nej, släpp mantrat om att gluten skulle vara giftigt. Det är ett protein. Ligger det inte något i att ju mindre vi ängslar och gräver oss ner i tankebanor av oro och noja, desto bättre mår vi? Någon slags inre kompass finns ju ändå inom oss – ”det här får mig att känna mig pigg, glad, frisk och nice! Och det där, nja inte jätte…”.
Vi människor är väldigt benägna att hamna i någon form av beroende och vi söker ständigt efter kickar. Men att äventyra ens fysiska, mentala och sociala hälsa för att passa in i snäva ideal, eller retuscherade bilder på supermodeller (som tränar för sitt yrke) är inte realistiskt eller sunt – utan går lätt överstyr och kan bli farligt. Istället för att ro fortare och fortare, kan vi inte bara slå oss ner i båten och känna hur den gungar?
Det känns som att komplexiteten bara stegrar i vårt samhälle, att man inte alltid hänger med och att sanningen inte alltid är den vägledande handen. I sådana stunder är det viktigt att lita på sig själv och stå upp för det man tror på och som är vetenskapligt backat. Våga ifrågasätta och våga vara. Vårt västerländska samhälle är tämligen ätstört, och då är det upp till en själv om man vill bidra till det eller inte.