22a december, fredag
Friedhelm vaknar av att telefonen ringer någon gång vid nio. Det är Matilda och han svarar halvsovandes.
“Ah… hallå?” mumlar han.
“Friedhelm, hej! Läget?” säger Matilda snabbt och Friedhelm hör att hon låter nervös.
“Bra bra, själv då?” svarar Friedhelm och gäspar stort.
“Det är bra med mig! Vad hände igår? Du bara gick?” fortsätter Matilda och Friedhelm suckar.
“Matilda… du och Amelie slogs nästan. Jag vill inte vara en del av något sånt” säger han och tycker att det är plågsamt hur han måste ha en sån här konversation precis efter att ha vaknat. Han hör hur Matilda suckar.
“Friedhelm, jag vet inte vad jag ska säga. Du är inte som alla andra…” säger hon tveksamt och Friedhelm skrockar.
“Är det en komplimang?” säger han och Matilda fnissar lite.
“Ja pucko” säger hon men blir sen tyst. Friedhelm vet att hon väntar ut honom.
“Matilda, jag vet inte. Det är så mycket nu bara”, säger han och känner sig dum. Matilda svarar att det inte är någon fara, varpå de avslutar samtalet. Det känns sådär tycker Friedhelm. Har han precis lyckats göra sig av med en av sina bästa vänner?
Lösningen till alla problem framträder när han ser en hel drös med resväskor i hallen. Hans mamma och systrar ska ta planet till Bryssel redan idag, men nu kommer de inte tillbaka på riktigt länge. Hans mamma står framför hallspegeln och borstar av kappan.
“Är det säkert att du klarar dig nu då Friedhelm vännen?” ropar hon till Friedhelm som satt sig i köket för att äta frukost. Han grymtar till svar med macka i munnen. Han ska ju åka dit över julen redan imorgon, tillsammans med mormor. Det innebär att han har en kväll helt själv i lägenheten innan han åker. Där är lösningen. Glöggis. Han gör ett evenemang på facebook och bjuder in sina favoriter och några andra. Som caption skriver han att det är dags för en “spontan glöggis i vänskaplig julanda”, bara så att alla hans känslofyllda vänner håller sig i kragen. För en gångs skull ska han ta tjuren vid hornen och försöka se till att alla är vänner med alla, istället för att som igår bara gå därifrån. Han kan ju inte rå för att han är så oemotståndlig? Hans syster Nicole tar ned honom på jorden när hon kommer in i köket en sista gång innan det är dags för dem att åka.
“Wow, du kan inte ha sovit gott”, säger hon med ett hånleende och Friedhelm gör en grimas åt henne. Kort därefter ska de dock åka och med tårar i ögonen tar alla adjö.
“Kom igen, vi ses ju imorgon”, säger Friedhelm men Nicole skakar på huvudet.
“Ja fast då kommer vi inte bo tillsammans längre” snyftar hon. Sedan går de och Friedhelm är lämnad ensam i lägenheten. Igen.
Runt åtta kommer alla inbjudna och Friedhelm har hunnit tända ljus och köpa glögg och snacks. Allihopa, även Matilda, Amelie och Sigge verkar ha fattat den vänskapliga hinten i evenemangsbeskrivningen och stämningen är riktigt mysig. De spelar spel och sen sätter de på Home Alone som de tittar på lite halvt samtidigt som de pratar. Friedhelm går ut i köket för att hämta mer chips, men Amelie följer efter honom. När han står och häller chips i skålen kommer hon och ger honom en kram bakifrån. Han löser sig lite vänskapligt ur hennes grepp.
“Amelie…” säger han och hon sätter armarna i kors.
“Ja vadå?” svarar hon lite retsamt.
“Nej, bara nej” suckar Friedhelm och vänder sig för att gå tillbaka till vardagsrummet med chipsen.
“Jag trodde du var annorlunda Friedhelm, men du är som alla andra killar. Pojkar är verkligen skräp”, säger hon irriterat. Friedhelm rycker på axlarna och fortsätter ut ur köket.