10e december, söndag
Sigge slänger sura blickar på Friedhelm under frukosten. Friedhelm tycker dock inte att Sigge har någon rätt att göra det. Att leka med Floras känslor är inte okej på någon nivå. Matilda verkar vara den enda som inte märker av den tryckta stämningen.
“Jag vet! Vi bakar lussebullar!” säger hon entusiastiskt och Cecilia nickar uppskattande. Sagt och gjort, de äter färdigt frukosten och sätter igång med baket. Friedhelm, vars båda systrar är svårt glutenallergiska, har knappt så mycket som sett en lussebulle hemma hos sig, så bakningen blir något av en nyhet för honom. Alla sex står de och knådar när Friedhelm får ett sms. Det är från hans mamma, som undrar när han kommer hem. Han skriver “senare” och återgår till bakningen. Mamma skickar ett nytt sms om att han måste komma hem snart för att de har något viktigt att prata om. Friedhelm tänker att det inte kan båda gått. Han dras tillbaka till verkligheten av att Sigge säger något.
“Vad sa du?” frågar Friedhelm
“Jag frågade om du tänkte hjälpa till här eller?” säger Sigge surt och Flora lägger en hand på hans arm. Friedhelm håller tillbaka kväljningarna. Matilda nynnar glatt på en julsång, i ett försök att hålla stämningen uppe. Plötsligt harklar sig Flora lite och de andra avbryter baket och tittar på henne.
“Jo alltså, jag och Sigge snackade lite igår kväll när ni andra lagt er…” börjar hon och Friedhelm ser hur Sigge tittar ned i golvet.
“…och vi tänkte att ni skulle få veta först. Vi är tillsammans” avslutar Flora och ler ömt mot Sigge som lite tafatt besvarar blicken. Amelie och Friedhelm utbyter blickar.
“Oj det gick snabbt” säger Matilda i en blandning av förvåning och förtjusning. Friedhelm känner hur Matilda kommer vara outhärdlig de kommande veckorna med sitt lyckade “wingande”, men framförallt är han irriterad på Sigge.
“Jo… lite snabbt. Men, kärleken bara slog till oss med en käftsmäll, eller hur?” säger Flora och ser på Sigge, som nickar varpå han kysser Flora lite lätt i pannan. Det blir ännu svårare för Friedhelm att hålla ned kväljningarna den här gången.
De åker hemåt vid tre på eftermiddagen och Amelie är en äkta vän och släpper av alla där de bor. Friedhelm blir sist kvar i bilen med henne och när de stannar till utanför Friedhelms port snackar de en stund.
“Vad tror du om Sigge och Flora då?” frågar Amelie
“Du vet vad jag tycker. Du vet ju om Sigge du också” svarar Friedhelm missnöjt.
“Fast alltså, är det ett problem då? Sigge behandlar henne bra även om han spelar, men vad är skillnaden om det är något som båda vill? Det är väl äkta på sitt sätt?” säger Amelie och tittar frågande på Friedhelm, som rycker på axlarna och suckar.
“Jag måste gå upp nu, mamma hade en “stor nyhet” så det lär ju bli spännande” avslutar Friedhelm och sen säger de hejdå. När han kommer upp till lägenheten sitter familjen samlad i vardagsrummet, eller ja, de andra fyra alltså.
“Hej Fridde!” säger han yngsta syster och springer till hallen och ger honom en kram.
“Kom in hit hörni” ropar hans mamma från vardagsrummet och de går dit och sätter sig.
“Jo, nu när vi alla är samlade, minns ni i höstas när pappa pratade om sitt jobb?” börjar mamma. Friedhelm och Nicole utbyter misstänksamt blickar. Mamma fortsätter:
“Ni vet det här om utlandstjänsten. Gissa vad?” säger hon entusiastiskt och blickar på barnens pappa för att han ska meddela nyheten.
“Jag fick jobbet i Bryssel. Eller ja, egentligen fick jag den för två månader sedan men er mamma och jag har väntat lite med att säga något tills dess att vi ordnat med boende och skolor”. Det blir tyst.
“…skolor?” säger Nicole tveksamt.
“Till dig och din lillasyster” svarar deras mamma. Det snurrar i Friedhelms huvud. Han mindes pratet om utlandsjobbet ja, men det var ju evigheter sedan.
“Varför måste jag med men inte Friedhelm?” säger Nicole argt och reser sig häftigt ur soffan.
“För att han är myndig, och för att vi inte tänker lämna dig i stan när vi ser hur du har fått två F-varningar hemskickade med posten” säger mamman och försöker fatta dotterns hand.
Friedhelm sitter tyst och lyssnar på diskussionen. Självklart är han glad för sin pappas skull, men då ska han plötsligt bli själv kvar? Det är inte den sortens själv han vill vara, inte den sorten han menar när han säger att han gillar att vara själv. Folk bor ju ändå i lägenheten med honom,
“När?” far det ur honom. De andra stannar upp.
“Din pappa måste åka ned och skriva på papper i övermorgon, sedan åker vi andra så fort höstterminen är slut” svarar hans mamma, “men det här har vi ju sagt redan från början. Det är bara att du inte lyssnar”. Friedhelm skakar på huvudet. Det här var fel sorts spännande nyhet.