Nu lyssnar Sverige. Nu lyssnar Europa. Nu lyssnar hela världen. Vi har varit rädda länge nog. Hållit tyst så att det räcker. Det är så många som offrat sin integritet för sanningen och för att få sina berättelser hörda. Så många som offrat sig för hjärtskärande, upprörande och hemska berättelser om barndomsvännen, klasskompisen, kusinen eller om den där “feministkillen”. Det medför en oerhört stor risk att våga berätta om det som skaver allra mest, men det är på tiden att dessa slagkraftiga berättelser hörs.
När män använt våra kroppar som en spelplan för trakasserier, övergrepp eller våldtäkt säger vi ifrån. Denna gång tillsammans. I tusental. Genom att låta våra röster, erfarenheter och våra pennor höras och synas, har vi berättat och rivit upp ömma sår. Våra berättelser är ficklampor i den till synes gränslösa dimensionen av mörkertal och dolda offer och nu förväntas konkreta åtgärder, vilket Mediesverige sannerligen har visat. Varje berättelse, åtgärd och delning har givit så mycket kraft och med varje minut har våra röster växt sig starkare och brutit sig igenom de mest slutna korridorer.
Det kan det inte förnekas längre. Det är inte en slump, en olycklig incident eller en ensamvarg. Det är en struktur. Inristad i normer, retorik och beteenden. Det är en struktur som skadar. En struktur som förstör och för vidare värderingar och jargonger som är handgranater mot kvinnors rättigheter. Det är en skam för allt vi människor står för.
Efter att ha läst, hört och bevittnat tusentals berättelser är en sak klar. Det är ungdomar. Barn. Tonårsdöttrar och småflickor som faller offer för detta. Det är bland annat de som ska bära denna oförutsägbara värld framåt. Hur ska de kunna åstadkomma allt det med tunga stenar i ryggsäcken? Hur ska de kunna åstadkomma förändring när förövare sitter i rättssalar, klassrum och vid släktmiddagar? Hur ska de kunna åstadkomma storheter när ingen tycks vilja lyssna?
Aldrig skulle vi säga till en krigsskadad att denne skulle hållit sig undan minorna eller kulorna när den blöder, eller har ärr för den delen. Ändå beskyller vi fortfarande offret. För ett krig är vad det är. Ett hänsynslöst, flerdimensionellt krig som ofta sker bakom kulisserna och bakom stängda dörrar. Bakom dörrar som vi äntligen bryter upp.
Rörelser som “#metoo”, “#tystnadtagning# och “#teknisktfel” belyser de kulturella kryphål som fått finnas alldeles för länge. Ännu är det inte försent att ta itu med dem. Verktygen finns hos oss. Hos oss tjejer, killar, ickebinära, elever, lärare och hos makthavare. Det är i strukturerna problemet hakat sig fast och det är vi som kan riva murarna. Sedan är det föräldrar, vänner och lärare som kan göra om och göra rätt och få dessa fenomen att bli viktiga uppslag i historieböckerna istället för en fortsatt verklighet.