Jag är tolv år och får tillbaka mitt första prov i biologi, jag ser ett F i hörnet av pappret i rött men bryr mig inte, för vi har inte gått igenom betygen än och det är bara ett testår innan det blir riktiga betyg. Jag var inte ännu förstörd av genomgångar av kriterier innan prov och att ständigt sätta mål för mig själv. “Lite bättre kan du”, säger min mentor när jag sätter B som mål i samhällskunskap för nian, så jag sätter A istället. “Sikta mot stjärnorna och du når trädtopparna.” Men jag blir inte nöjd av trädtoppar för jag vill nå stjärnorna. Jag går i åttan, gråter över ett B och pratar inte längre med min familj för att jag är så stressad.
När jag var liten var jag tyst och lugn – en typisk duktig flicka. Jag satt mellan de stökiga killarna och lärde mig skrivstil istället för klockan – klockan tyckte min lågstadieskola var onödig om man var lika duktig som jag. Jag lämnade in läxorna i tid och när min lärare var tvungen att gå ifrån klassrummet var det jag som skulle vakta det. Alla litade på mig och byggde upp ett slags förväntning kring att jag var så duktig – en perfekt skolflicka, kallade mina lärare alltid mig. Att jag redan vid tretton års ålder inte kunde sova innan jag skulle kolla mina betyg hos läraren är kanske inte så konstigt med tanke på mina erfarenheter i skolan.
Just nu är det nationella prov-tider, vilket gör att detta triggas igång för mig, att tre av mina betyg bygger framförallt på hur bra jag gör ifrån mig på en dag, två om jag har tur. Det syns på alla i klassen att vi inte mår bra, trötta ögon möter varandra i korridorerna och alla förstår varandra. Alla är lika trötta och förstörda av att tre extra prov i veckan ska tryckas in, som om vi redan inte hade mycket under sista veckorna av året.
Förra veckan sa min kurator till mig att mer än hälften som söker hjälp, söker hjälp för just prestationsångest. Att psykisk ohälsa toppar bland ungdomar just nu har mycket att göra med… betygssystemet! Du gissade rätt. Att betygssystemet ändrades så att det blev ännu svårare att få högre betyg hjälper inte – det förvärrar bara psykisk ohälsa. Och skolan försöker, såklart de gör, när skolkuratorn kommer till klassen börjar alla sina meningar med “När jag har ångest…”.
Det är inte bara att lägga in “en timmes extra idrott” som en kristdemokrat en gång sade till mig. Att psykisk ohälsa äntligen tas på allvar är någonting jag har väntat på i flera år, så varför hänger inte betygssystemet och skolsystemet med? Vi vill inte bara nå trädtoppar, vi vill nå stjärnorna också, och det känns jävligt trist när det trasiga betygssystemet håller oss tillbaka.