24 december, lördag, julafton
“Det är julafton! Vakna Fridde, vakna, vakna!” skriker Friedhelms yngsta syrra och hoppar i hans säng. Det är den 24:e december och ja, det är julafton. Båda Friedhelms systrar har kommit in i rummet och slängt sig i Friedhelms säng. Hans föräldrar kommer också in i rummet och sätter sig på sängkanten.
“God morgon gubben, dags för lite julfrukost” säger hans mamma och klappar honom på huvudet. Friedhelm grymtar halvsovandes men reser sig upp ur sängen och följer med sin familj till köket. De äter tillsammans och går sedan igenom vad som måste göras innan hela släkten kommer. Så länge som Friedhelm kan minnas har de nämligen haft julfirandet med släkten där hemma. Han suckar när han tänker på sina vilda kusiner som alltid stökar ned och på sin gamla farmor som alltid nyps i kinderna. Det är Friedhelms pappa som avbryter tankarna.
“Vad säger ni, undrar om inte tomten har lagt något i era julstrumpor” säger han lite lurigt och blinkar mot Friedhelms yngsta syster som uppspelt lämnar bordet och springer till vardagsrummet. Friedhelm och Nicole reser sig och följer efter. Ovanför eldstaden i vardagsrummet hänger tre julstrumpor, en för varje barn. Deras lillasyster har redan plundrat sin strumpa och river upp sitt paket medan Friedhelm och Nicole går fram till sina strumpor. Både Friedhelm och Nicole får paket med strumpor i. De tittar skeptiskt på sina föräldrar, och Nicole, gränslös som hon är, blir den första att kommentera julstrumpans innehåll.
“Vi får alltså strumpor ur strumpor… lite kinky”
Friedhelm frustar högt åt sin systers dumma kommentar och börjar skratta, vilket hans föräldrar också gör.
“De roliga klapparna kommer ikväll vet ni väl” säger deras pappa mellan skratten och håller sig för magen. Nicole går fram och kramar sina föräldrar.
“Tack, väldigt fina strumpor” säger hon med ett litet flin och tillsammans går de sedan alla tillbaka till köket för att plocka undan frukosten.
Vid två börjar de första släktingarna att trilla in. Friedhelm är uppklädd med kostym och röd slips, och han hälsar sina släktingar välkomna i hallen. Bredvid honom står Nicole, klädd i en svart klänning med röda band i håret. Bland de första gästerna att anlända är deras snorkiga mormor. En riktig östermalmsdam från en ansedd familj, som aldrig riktigt kommit över hur hennes enda barn och dotter valde att gifta sig med en man med enkel bakgrund, det vill säga Friedhelms och Nicoles pappa. När hon kliver in i hallen granskar hon sina barnbarn från topp till tå, och smackar lite med tungan. Hon tar av sig sin stora päls och släpper den i Friedhelms armar.
“Tar du den gosse lilla” säger hon och ler ett grodleende åt Friedhelm innan hon klappar Nicole på huvudet och sedan gör entré i vardagsrummet. Friedhelm och Nicole utbyter blickar men blir sedan upptagna med att välkomna sina äldre kusiner då de högljutt kliver in genom dörren. Det är mycket folk och mycket ljud kring Friedhelm, men han trivs med sin släkt. Med ett stort väsen tar sig alla till vardagsrummet för traditionsenlig Kalle Anka. Friedhelm stannar dock kvar i hallen och tar fram telefonen. Flera personer har skickat julhälsningar, bland annat Sigge som snapat en julselfie på sig själv och sin skalliga farmor. Amelie har också snapat en julhälsning, där hon självklart inkluderar diverse små förolämpningar. Friedhelm skrattar för sig själv och svarar med en lika dryg snap.
“Vad gör du här ute? Tråkar vi redan ut dig?” frågar hans mormor som kommit ut i hallen. Hennes tunna armar är nedtyngda av diverse smycken och det vita håret lyser likt en gloria. Friedhelm tittar på sin bräckliga mormor och ler lite.
“Nej förlåt, jag blev tvungen att svara på några meddelanden” säger han lite ursäktande och leder sin mormor ut från hallen in i matsalen, där de andra släktingarna börjar samlas inför den stundande julmiddagen. Han sätter sig vid bordet med sin mormor på ena sidan och Nicole på den andra. Middagen inleds och Friedhelm pratar med sin mormor, som har starka åsikter kring det mesta. Självklart kommer den klassiska frågan:
“Hur går det med kärleken då Friedhelm?” frågar hans mormor med glimten i ögat. Efter några snapsvisor har hon lättat på humöret och den snobbiga attityden. Friedhelm hör Nicole fnissa då hon hör frågan, och han skrattar lite själv innan han svarar sin mormor.
“Inget vidare om jag ska vara ärlig” säger han, och hans mormor ser skeptiskt på honom.
“Friedhelm, i din ålder älskar man alltid någon. Problemet är bara att ta reda på vem,” säger mormodern förståndigt och tömmer sitt glas i ett svep. Friedhelm känner sig först förvirrad, innan ljuset går upp för honom. Med ett ryck reser han sig från bordet, och sällskapet tystnar när de ser Friedhelm som står upp. Alla tittar på honom, och Friedhelm inser hur konstigt det måste se ut. Han försöker finna ord i några sekunder.
“Förlåt, jag har något jag måste göra. Är det någon med körkort som inte har druckit?” säger han snabbt och släkten ser förbryllad ut innan hans pappa avbryter.
“Vad är det Friedhelm? Jag kan köra dig vart du vill, men vi måste väl inte åka mitt i maten?” frågar han sin son. Friedhelm skakar på huvudet och börjar lämna bordet.
“Jo, vi måste åka. Nu. Kom pappa.” säger han och försvinner ut i hallen. Hans pappa följer efter, och tar tag i sin son i hallen.
“Lugna ner dig, vad är det som du absolut måste göra nu?” frågar han. Friedhelm slänger på sig en jacka och ett par skor och svarar samtidigt som han öppnar ytterdörren för att ta sig ut.
“Göra rätt för mig”.
Det snöar när bilen stannar utanför huset i villaområdet. Friedhelm ser att det är folk där inne, och pulsen går på högspinn. Han säger åt sin pappa att vänta i bilen, varpå han kliver ut och går mot huset. Genom en grind kommer han in i trädgården, och med några steg är han framme vid ytterdörren. Han tvekar inte, utan ringer på. Det går några sekunder, sedan öppnas dörren. Plötsligt står de där, framför varandra, med samma förvånade ansiktsuttryck. Friedhelm känner hjärtat dunka som en trumma, och han andas häftigt. Han blir den första av dem att säga något.
“Jag har varit blind, men jag vet vad jag vill nu. Jag vill ha dig.” säger han stammandes och känner hur kinderna blir röda. Det blir tyst i några sekunder, sedan svarar hon.
“Äntligen” skrattar hon och närmar sig Friedhelm. “Det enda jag vill ha den här julen, är dig” viskar hon i hans öra och fnissar. Friedhelm ser henne djupt i ögonen, innan han långsamt böjer sig fram och kysser henne. I julmörkret, i snöfallet, på självaste julafton, får de varandra. Ett tut från bilen på gatan för dem tillbaka till verkligheten. Friedhelm kysser henne hejdå innan han springer till bilen där hans pappa väntar.
“Kan vi åka tillbaka hem nu då?” frågar hans pappa. Friedhelm nickar.
“Ja, nu åker vi hem” säger han.
“Hon såg trevlig ut” fnissar Friedhelms pappa och sätter igång bilen.
“Ja, det hon”
“Vad heter hon då?” undrar hans pappa. Friedhelm tittar ut genom bilfönstret och ser henne där inne i huset, skrattandes tillsammans med sin familj. Han vänder sig mot sin pappa och ler.
“Amelie. Hon heter Amelie”.