I Sveriges skollag står det att alla elever ska ha tillgång till en skolkurator. Oavsett om du, kära KG-elev, har gått på en skola med en närvarande kurator tidigare eller inte, så har du turen att göra det nu. KG:s skolkurator heter Lotte Bellander. Hennes kontor är beläget på våning två, i den östra flygeln av skolan, gömt bortom skåphallen. Min uppfattning, som hälsointresserad tonåring, är att de flesta andra tonåringar aldrig har haft individuell kontakt med en kurator. Varför behövs kuratorer i så fall, och vad gör ens en kurator?
Kuratorn är den sociala experten i hälso- och sjukvården och arbetar med socialt arbete och psykosocialt behandlingsarbete med patienter och närstående – enskilt eller i grupp. Kuratorns grundutbildning är socionomexamen. Centrala utgångspunkter i utbildningen är teorier om mänskligt beteende, sociala system och människors samspel med omgivningen. – från http://www.kurator.se/kuratorsyrket/
Kuratorn är den psykiska hälsans motsvarighet till sjuksköterskan. Kuratorer spelar en avgörande roll inom den svenska psykiatrin. På ett sjukhus är det i regel sjuksköterskan som tar emot patienten. Sjuksköterskan kanske mäter blodtryck, tar blodprover och ordinerar tillfällig medicin i väntan på att patienten ska få träffa en läkare. En kurator fungerar ungefär likadant. Om t.ex. en lärare, eller en elev själv, upplever att allt inte står rätt till med det psykiska välmåendet är det meningen att den berörda individen rekommenderas att träffa skolans kurator. Ett första möte med en kurator kan se olika ut; enligt min erfarenhet går det till ungefär så här:
- Kuratorn berättar vem hen är samt hur hen arbetar.
- Man får berätta vad man oroar sig över/funderar på.
- Kuratorn ställer några av de typiska ”enligt-lag-måste-jag-se-till-att-du-är-trygg”-frågorna, som: ”Trivs du i skolan?”, ”Känner du dig trygg i hemmet?”, ”Brukar du känna dig stressad?” eller ”Brukar du ha ont i magen/huvudet?”. Eventuellt: ”Blir du mobbad?”, ”Dricker dina föräldrar?”, ”Skadar du dig själv?”, etc.
- Kuratorn hjälper så gott hen förmår för stunden.
Ibland räcker det att prata om sina bekymmer med någon som lyssnar. Ibland kanske kuratorn ger en råd eller uppgifter för att förändra ens situation. Jag tänker att skolkuratorn bör vara till för att förebygga psykisk ohälsa och lindra symptomen hos de som har psykiska sjukdomar, eftersom socionomer inte utbildas till att behandla sjukdomar. Dessvärre är det inte så på någon skola jag själv känner till. En undersökning som Akademikerförbundet SSR begärt uppger att 90 % av Sveriges skolkuratorer är akutstyrda, d.v.s., deras arbete dikteras av vilken elev som bokar en tid först. Det kan ta flera veckor från att man kontaktat skolkuratorn tills man får sitta ner och prata med denne.
Detta system tar inte hänsyn till elever med bokstavligt talat akuta behov. Vad ska man göra om man får en panikattack eller självmordstankar under en lektion? För individer med allvarlig psykisk problematik finns det inga resurser. Som elev får man ”bita ihop”, eller ta sig till en av de totalt två psykiatriska akutmottagningar som finns i hela Stockholms län (!!!). Hoppa på buss 3 mot Södersjukhuset om du är under 18; vid Södersjukhuset ligger Stockholms BUP-akut. Som tur är stannar buss 3 vid hållplatsen Kronobergsgatan, endast några meter från skolan!
Om du är myndig har du ÄNNU mer tur. Stockholms läns enda psykiatriska akutmottagning befinner sig på S:t Görans sjukhus, ca 10 minuters gång från Kungsholmens gymnasium. Sådan otrolig tur för dig, kära KG-elev, att du råkade välja en skola med så förträffliga vårdkontakter. Dock tycker inte jag att man ska behöva välja skola efter sjukhusavstånd.
Enligt Suicide Zero, Sveriges skolläkarförening, och Akademikerförbundet SSR bör alla skolor ha en skolkurator per 300-400 elever. På KG har vi endast en (dock ypperligt duktig) kurator. Lotte ska ensam räcka till för ca 1200 elever, ett antal som rättfärdigar tre eller fyra heltidsanställda kuratorer. Detta är löjeväckande orimligt. KG:s elever använder sig knappast av Lottes expertis i den utsträckning som de behöver den. Enligt Folkhälsomyndigheten har andelen 13- och 15-åringar med psykosomatiska besvär fördubblats de senaste decennierna, och jag gissar att en liknande utveckling skett bland gymnasieelever. En skolkurator ska enligt Skolverkets direktiv arbeta med elever individuellt och i grupp, vilket aldrig kommer hända i någon svenska skola under dagens skolpolitik.
Om man inte är personligt berörd av psykisk ohälsa förstår man i regel inte varför ämnet bör uppvaktas. Den kortfattade förklaringen lyder:
- 25 % av alla människor kommer uppleva en psykisk sjukdom/få en psykiatrisk diagnos någon gång i sitt liv (enligt Världshälsoorganisationen)
- Självmord är den vanligaste dödsorsaken bland gruppen unga mellan 15-24 år i Sverige (enligt Socialtjänsten)
- 5 % av Sveriges befolkning preskriberas anti-depressiv medicin (enligt se)
- 60 % av Sveriges skolkuratorer anser att de bryter mot skollagen eftersom de inte hinner med alla sina arbetsuppgifter (enligt Novus/Akademikerförbundet SSR)
”Psykisk ohälsa” är egentligen ett klumpigt begrepp eftersom det är grav skillnad på om man t.ex. har ett ångesttillstånd eller har narcissistisk personlighetsstörning, liksom det är skillnad på om man är diabetiker eller har magkatarr. Hur som helst; människan måste inse att den psykiska hälsan är lika viktig som den fysiska. Och att den psykiska hälsan även är fysisk, precis som den fysiska hälsan blir psykisk i längden. En person med ångest kan få magont, medan en person med tillräckligt mycket magont kommer att få ångest.
Skolkuratorer behövs för att hålla hormonellt instabila gymnasieungdomar över den metaforiska vattenytan. Hur många gymnasielever känner till diagnoskriterierna för vanligt förekommande psykiska sjukdomar som ångest och depression? Utan dessa kunskaper är man dömd till elände när den psykiska ohälsan uppdagar sig. Det är trots allt 1/4 risk för alla människor att drabbas någon gång i livet. Konsumtionen av psykofarmaka ökar, sjukskrivningarna på grund av stress ökar, psykiatripatienterna ökar i antal och antalet självmord minskar inte. Människor blir sjukare och sjukare för man inte vet vad som är sjukligt. Om inte samhället tar den psykiska ohälsan på allvar kommer mänskligheten störta i fördärvet fortare än du, kära läsare, kan förklara vad en psykos innebär (vilket i och för sig kommer ta jäkligt lång tid).