Mänskligheten är en lustig art. Våra stora hjärnor leder inte bara till stora underverk, utan även stora problem. Enligt evolutionsteorin är målet med varje organisms existens att överföra sina gener till framtida generationer. Detta ger upphov till framförallt själviska beteenden. Ur ett evolutionärt perspektiv finns det ingen anledning att ta hänsyn till andra människors känslor. Faktum är att de osjälviska beteenden som ligger i människans natur nuförtiden har uppstått ur evolutionens själviska prioriteringar. Föräldrar uppfostrar sina barn för att de ska växa upp och uppfostra egna barn med deras gener.
Som en grubblande, sensitivt begåvad (PK-lingo för ”känslig”) individ finner jag tröst i vetenskapen. När mitt metaforiska hjärta brister av vad jag uppfattar som en grym, hatisk värld vet min hjärna att verkligheten är en annan. Människor sårar varandra för att vi är programmerade att handla egoistiskt. Ingen kan rå för det. Evolutionen är en trög process som pågått i herrans många år, vilket tyder på att genomgripande förändringar på artnivå tar herrans lång tid. Jag kan inte hantera människors okänsliga ord eller gester för att vår emotionella hjärna (det limbiska systemet) utvecklades för att varna oss för faror, medan vår tänkande hjärna (hjärnbarken) tillåter oss att sätta oändligt med ord på dessa faror. Om man lämnar den tänkande hjärnan ifred kommer den överanalysera varningssignalerna tills vi inte kan uppfatta verkligheten.
Alla människor på planeten Tellus är avbildningar av de människor som kom före oss. Arten homo sapiens sapiens har existerat i cirka 200 000 år. 99 % av denna tid har arten levt som jägare. Genomsnittsindividen i mänsklighetens historia är inte beroende av andra människors sympati. En rudimentär jägare är självförsörjande, enslig, och okomplicerad. Våra runt 22 500 gener har vi ärvt av jägarna; de är inte anpassade efter vår grubbelinducerande vardag.
Nedan listar jag ett antal exempel på fraser som har sagts till mig och som har stannat hos mig. De har fastnat hos mig av sorgsna anledningar som verkar 100 % logiska inuti min grubblande hjärna, men som inte håller måttet i den riktiga världen. Därför skonar jag dig från förklaringen, kära läsare:
”Du låter som en östermalmare.”
”Du låter som en norrlänning.”
”Jag visste att du var finne när jag såg din näsa.”
”Du kommer bli en missbrukare när du blir stor för att du är finsk.”
Finns det en röd tråd (förutom den skeva rasismen)? Ja. Det skriande självhatet hos individerna som yttrade sig så här.
I Hanna Solstrands artikel som publicerades via KZINE för en tid sedan lär vi oss vikten av projektioner. Man säger det man räds att man själv är om någon annan. Tack vare den evinnerligt älskade evolutionen spyr människor upp sina negativa självbilder på utomstående enheter; för att bli av med det mentala exkrementet. Detta är terapeutiskt. Det är i viss mån en hälsosam självbevarelsedrift för personen som gör det. Dock projicerar man vanligtvis på andra personer.
Rent logiskt bör jag acceptera människorna som kallat mig en norrländsk-finsk Östermalmsmissbrukare. De är missnöjda med sig själva. Det är synd om dem. Men så kan inte jag tänka. Varje gång en kommentar riktas mot mig tar jag det som ett personligt påhopp. Som att personen som uttalat sig på ett nedlåtande vis om mig tittar på mig som en besviken förälder. För mig själv blir jag ett utskällt litet barn. Jag är inte ett barn. Och den enda man kan göra besviken är sig själv.
Egentligen vill jag inte spy upp min negativa självbild på alla idioter som snackat skit om mig. Egentligen vill jag sprida förståelse. Alla har sina svaga stunder. Jag vill påminna dig, kära elev på Kungsholmens gymnasium, att vad andra säger om dig säger allra mest om avsändaren. Vad en människa tycker om dig påverkar inte det faktum att du finns för att uppfylla dig själv (oavsett vad en evolutionsteoretiker må säga!). Kom ihåg detta nästa gång någon säger något om dig som du vet inte stämmer.
Jag vet att det är svårt, men du måste försöka. Annars kommer evolutionen springa förbi dig.