Jag minns den senaste natten jag hade en god natts sömn. Jag var tolv år gammal och det var natten innan halloween. Utanför mitt fönster lyste stjärnorna, utströdda på himlen, skinande som brinnande magnesium, ja det var verkligen en vacker natt. Jag minns att jag drömde om att flyga. Den där känslan av att sväva, titta ner över den levande staden och inte oroa sig över någonting annat än vad som hände här och nu. Nuet var underbart. Det var där jag ville vara för evigt.
Natten därpå började de. Sömnproblemen. Först var det inte så farligt. Hjärnan ville helt enkelt inte vila bara, så fort huvudet la sig på kudden för att sova vaknade jag och fick tusentals idéer och tankar samtidigt. I takt med att jag blev mer och mer sömnlös på nätterna blev tankarna mer och mer invecklade, först hade det bara varit fråga om någon form av uppfinningsrik nyfikenhet. Nu drogs tankarna åt ett annat håll, och det handlade mer och mer om något som liknade en existentiell kris. Varför existerar jag? Vad gör jag här?
Någon månad efter att problemen hade börjat blev min morfar skjuten i bröstet och lagd på sjukhus. Vi hade stått varandra mycket nära under min uppväxt och jag besökte honom bara timmar innan han dog. Han såg blek ut, liggandes stilla i sjukhussängen med oro i blicken. Vi hade ett långt samtal om hur allt var, och jag fick höra många spännande historier om hans liv. De sista orden han sa till mig klistrade sig fast i mitt minne:
“Håll dig på din vakt. Det finns galningar överallt. De kan mycket väl vara efter dig.”
Det var nog inte det mest pedagogiska han kunde ha sagt till en 12-åring med sömnproblem. Tanken på att någon kan vara efter mig var skrämmande och jag blev nästan maniskt paranoid. Tänk om någon följde efter mig, gömde sig i buskagen eller tittade på mig när jag sov? Varenda natt spenderades med att stirra på dörren på andra sidan rummet och hoppas på att ingen var på andra sidan.
Detta mönster pågick i nästan fyra år. Under hela tiden fick jag aldrig mer än fem timmars sömn på en natt. Psykologer försökte hjälpa mig, men fick ingen bukt på problemen. Sömnlösheten började nöta på mitt ansikte. Jag hade stora mörka ringar under ögonen, insjunkna kinder och min hy verkade tärd, trots min ännu mycket unga ålder. Mitt hår blev torrt och slitet och jag hade börjat tappa vikt. Jag såg sjuk ut, men jag var övertygad om att något skulle hända om jag somnade.
Efter ett tag började jag gå i sömnen. Jag kunde somna i någon timme och sedan vakna på andra sidan dörren. Ibland vaknade jag på nedervåningen, i soffan, på vinden eller till och med ute på gatan. Det närmaste jag fått en hel natts sömn var en septembernatt då jag sov i omkring fem timmar på morgonen, men när jag vaknade var jag liggandes på en kullerstensgata långt ifrån mitt hus, med konstant medömkan i blickarna från förbipasserande.
Sent i oktober året jag fyllde sexton skedde ett antal mord i staden där jag bodde. Alla skedde under ganska bisarra omständigheter, alla var de brutalt utförda, som om mördaren var mycket rutinerad. Ett av de värsta jag hörde talas om var en kvinna som hittats styckad i sitt hem med tolv tänder utdragna. I ett av de morddrabbade hushållen hade det funnits övervakningskameror, och banden visade en gestalt klädd i vit t-shirt, vita byxor, vita handskar och en svart skidmask som bröt sig in i huset hos familjen. Personen bakom masken var nog drogpåverkad, åtminstone enligt polisen, eftersom den gick med mycket vacklande steg och hade av det lilla man såg från ansiktet till syntes blodsprängda ögon.
En natt hade jag en mardröm om personen med masken. I drömmen var jag på ett till syntes övergivet sjukhus. Det var ganska mörkt, och den långa korridoren jag befann mig i var endast upplyst av det kalla ljuset från ett lysrör. I några av salarna låg det människor, men alla verkade ha avlidit, på ett eller annat sätt.
I änden av den långa korridoren låg en sal som var större än de andra. Det stod fyra stycken tomma sängar i salen, och på den fjärde satt personen med masken. Jag försökte gå därifrån, men mina fötter var liksom fastklistrade i marken. Långsamt närmade sig personen mig och jag försökte skrika, men allt som kom ut var tysta pip. Personen böjde sig fram och viskade i mitt öra:
“Du och din familj står på tur. Vänta tills du somnar nästa gång.”
Jag öppnade ögonen och vände mig nattduksbordet, med blodet rusande runt i kroppen snabbare än aldrig förr. Klockan var tre på morgonen. Jag gick och kollade i de andra rummen i huset. Alla verkade sova, men som tur var levde alla ännu. Själv var jag jätteskrämd och vågade inte somna om. Jag visste att det bara var en dröm, men allt hade verkat så realistiskt.
Det var då jag bestämde mig för att sluta sova helt.
Under de närmaste fem dagarna levde jag på kaffe, red bull och choklad. Jag ville hålla mig vaken, inte bara för att jag var rädd för vad som skulle hända om jag somnade utan även för att jag var rädd för vad jag skulle uppleva i en dröm om jag somnade. Jag ville inte ha en till mardröm, jag ville inte heller att vad jag upplevt i drömmen skulle ske i verkligheten.
Den sjätte dagen var det halloween och jag var bjuden på fest. Detta var ovanligt för mig, eftersom jag hade mycket få vänner. Folk vågade helt enkelt inte prata med mig, jag var inte heller det roligaste sällskapet, eftersom jag aldrig sov, och verkade mest tyst och pinsam. Men de få vänner jag hade var väldigt trevliga och jag kände mig mer som den lyckliga personen jag var innan sömnproblemen började när jag var med dem. Hursomhelst klädde jag upp mig och lämnade huset beredd på en rolig natt.
Det mesta verkade snurrigt när jag nådde festen. Folk var berusade, utklädda i de mest skrämmande och mest löjliga av kostymer, till katter, till zombies, till spöken och till olika kändisar. Bland de omkring sjuttio gästerna (det var ett ganska stort men packat hus) kände jag igen omkring hälften. En vän till mig erbjöd mig ett glas vodka och jag tackade inte nej. Jag behövde något för att släppa nerverna lite grann, jag hade sett för många skräckfilmer och eftersom jag var så pass paranoid att jag behövt gå till psykologen flera gånger var halloween inte den bästa tiden för mig.
En kort stund av dansande följde. De olika maskerna omkring mig fick mig att känna mig hotad och utsatt. Tänk om någon bakom maskerna var personen i skidmasken? Det blev kvavt i rummet och jag fick någon sorts panikattack. Jag nästan kröp ur den dansande folkmassan och satte mig ner i soffan.
Kort därefter somnade jag.
När jag vaknade var inget sig likt. Jag satt i en bil, körandes på en lång, rak, vägsträcka. Jag visste inte ens att jag kunde köra bil! I baksätet låg en hög av någon form av materia, täckt med ett vitt lakan. Det vita lakanet hade stora blodfläckar på sig, och jag insåg ganska snabbt att materian som låg under lakanet var ett okänt antal lik.
Jag drabbades av panik, igen. Men denna gång var det inte för något jag var rädd för att det skulle hända, denna gång var det för något som hade hänt. Men varför körde jag den här bilen?
Jag tittade ner mot mitt knä, som värkte oavbrutet. Ett hål, troligtvis från en pistolkula, hade uppenbarat sig strax ovanför mitt högra smalben. Jag såg ner på mina kläder, jag hade aldrig sett mig själv i dessa förut. En vit t-shirt och vita byxor.
Ute mot vägen var det strax dags att vända. Varningsskyltar för det snart kommande stupet uppenbarade sig. Jag ville svänga, men mina händer sa åt mig att fortsätta rakt fram. Hur mycket jag än försökte vrida på ratten stod den kvar i samma position. Rakt fram. Ner mot en säker död.
Jag såg mig själv i backspegeln. Ett par blodsprängda ögon stirrade tillbaka på mig. Resten av ansiktet var täckt av en svart skidmask. Jag tänkte inte längre. Jag bara körde rakt fram och utför stupet.