Jag satt och väntade på tomten. Den medvetslösa spionen låg bredvid. Klockan slog tolv på natten och plötsligt var det julafton, men tomten syntes fortfarande inte till. Jag väntade en timme till, jag väntade två, sedan började spionen röra på sig. Efter ytterligare tio minuter öppnade han ögonen.
Jag halvsov när spionen vaknade, men när han satte sig upp vaknade jag med ett ryck. Han såg sig om i rummet innan han hittade mig och när han gjort det satt han först som förstelnad innan han tog ett språng emot mig. Förvånad av vad som hände reagerade jag först inte när spionen knuffade ner mig på golvet och tog strypgrepp om min hals. Först när det var för sent insåg jag vad det var som faktiskt höll på att hända; spionen försökte ha ihjäl mig. Från där jag låg på golvet kunda jag se hans ansikte, de spruckna läpparna, den orakade fjunmustaschen och de vidöppna, stirriga ögonen. Jag kände hur mitt medvetande sakta började flyta iväg mot medvetslöseshet samtidigt som mina lungor skrek efter luft. Jag hade helt förlorat hoppet när spionens grepp kring min hals oförklarligt försvann.
Jag hostade och tog mig för halsen. Det kändes som om mitt huvud skulle explodera av smärta och jag kände något varmt i munnen som visade sig vara blod när jag spottade ut det på golvet. Jag vred huvudet mot spionen som satt på huk några meter bort. Hans såg helt plötsligt lugn och avslappnad ut.
”Gick det bra?” frågade han.
De tog ungefär en halv minut innan jag lyckades få fram några ord.
”Du hade nästan ihjäl mig. Tror du att det gick bra?” Jag hade helst velat skrika åt honom, men allt jag lyckades åstadkomma var en svag viskning.
”Förlåt, jag överreagerade. Har haft det rätt jobbigt den senaste tiden, så har inte riktigt varit mig själv. När jag såg dig så antog jag att du ville ha ihjäl mig eller försöka tvinga mig tillbaka till KG.”
Jag satt tyst medan spionen väntade på ett svar som han aldrig fick. Till slut sade han:
”Så du är här för att få tillbaka mig till KG?”
”Jag är här för att rädda dig” sade jag till försvar.
”Rädda mig för vadå? Jag har valt att stanna här själv.”
”Varför?”
”Varför? För att tomten finns här. Tomten har valt Södra Latin, det här är den utvalda skolan. Vi kan inte bara komma och kidnappa honom! Dessutom har jag det bättre här.”
”När du säger att du har det bättre här, pratar du om henne?” Vi viste båda vem jag menade med . ”Hon visste hela tiden att du var en spion från KG, och hon har lurat dig rätt in i hennes fälla.”
När spionen hörde detta såg han än en gång på mig med vidöppna, stirriga ögon.
”Du ljuger.”
”Varför tror du att hon satte sig ner bredvid dig utan anledning? Varför tror du att hon bjöd med dig till den där festen?”
”För att hon är snäll!” Han skrek nu.
”Varför skulle hon då droga dig?”
Nu hade spionen fått nog. Han reste sig upp och började gå emot mig, men den här gång skulle jag vara beredd. Jag reste på mig, knöt nävarna, när jag hörde dörren öppnas.
In i rummet kom ingen annan än Håkan Juholt. När han såg oss stannade han förvånat upp. Vid såg lika förvnat på honom.
”Men du är ju inte tomten” sade jag.
Håkan såg skrämt på mig.
”Jag kan förklara” sade han, men jag och spionen var redan på honom. Efter en minut satt han fastbunden vid en stol.
”Förklara dig själv” sade spionen. ”Och var är den riktiga tomten?”
”Jag vet inte vad ni du pratar om” svarade Håkan. ”Tomten finns inte.”
Spionen svarade inte, utan gick istället till skrivbordet som stod längst bak i rummet och antagligen tillhörde någon av skolans rektorer. När han stod bakom det tog han till min förvåning fram en kalashnikov från skrivbordets undersida, och riktade den mot den tidigare partiledaren. Sedan sade han:
”Ursäkta, vad sa du? Jag hörde inte.”
Håkan var skräckslagen nu.
”Jag är inte den riktiga tomten, jag är bara en fake. Jag lovar.”
”Är det allt du vet?”
”Det finns två låtsatstomtar till. En på Östra Real och en på Norra Real. På Östra finns Karl Bildt, på Norra är det Chris O’Neill.”
Spionen gick fram med kalashnikoven riktad mot Håkans huvud.
”Är du helt säker” frågade han.
”Helt säker.”
”Så var finns den riktiga tomten?”
Det blev tyst.
”På Kungsholmens Gymnasium.”