Dag 5
Under de dagar jag har vistats här på Södra Latin har jag undrat hur jag ska lyckas ta kontakt med eleverna. För att finna det jag söker måste jag på något sätt lära känna de som ingår i den innersta kretsen här på skolan, men hur ska det gå till? Någon stans måste jag ändå börja, vilket betyder att jag måste hitta någon som tror att jag är en elev på skolan och som kan presentera mig för andra elever. Efter att under de senaste timmarna ha funderat över hur detta ska gå till kom lösningen oväntat till mig.
Jag satt i korridoren och låtsades plugga matte, när en elev helt plötsligt satte sig ner framför mig. Jag kunde ana i ögonvrån hur hon betraktade mig och jag greps nästan av panik då jag trodde att hon skulle avslöja mig. Men underligt nog verkade hon inte tveka en sekund på att jag gick på Södra. När jag tänker på det nu blir jag nästan lite rädd över hur väl jag lyckats smälta in. Nästan aldrig möts jag av misstänksamma blickar i korridorerna eller i matsalen, det är som om alla har accepterat att jag är en del av Södra. Jag vet inte hur det här kommer sluta, om jag efter för lång tid här liksom drabbas av stockholmssyndrom, att jag börjar känna samhörighet med skolan.
Men för att återgå till historien så satte en elev sig ner framför mig i en av korridorerna här. Jag fortsatte låtsas vara djupt upptagen av en matteuppgift, medan hon inte verkade göra något annat än att se på mig. Hela situationen gjorde mig väldigt nervös och en svettdroppe från pannan rann ner längst kinden.
”Går du natur?” frågade hon plötsligt.
Jag kollade upp och försökte med ett ansiktsuttryck formulera frågan: Pratar du med mig?
När hon inte verkade kunna läsa mitt ansikte ställde jag frågan med ord, varav hon vred på huvudet och frågade om det fanns någon annan i närheten.
”Nej inte vad jag kan se” svarade jag.
”Så går du natur?”
Jag nickade till svar.
”Coolt, men är det inte svårt?”
Jag svarade att det var det ibland. Hon frågade vad jag gillade att göra på fritiden, jag frågade vad hon tyckte om att göra på fritiden. Hon frågade vad jag gillade för musik, jag frågade vad hon gillade för musik. Så här höll vårt samtal på ett tag medan jag började känna mig mer säker på mina val av ord. Hon frågade om jag kunde tänka mig att hjälpa henne med några matteuppgifter någon gång efter skolan eller i helgen, och jag svarade att det kunde jag absolut göra. Så vi bytte nummer och sen behövde hon tydligen vara någonstans och jag lämnades åter igen ensam, reflekterandes över händelsen. Det här ser ut att bli min startpunkt i jakten på det jag måste hitta innan jul. Om jag inte gör det… Det finns inget ”om jag inte gör det”.