Dag 1
Alldeles nyss fick vi in något som ser ut att vara en rapport från en person som har smugglat in sig själv på Södra Latin för att närmare kunna betrakta de underliga individer som vistas där. Det framstår klart att detta inte bara är väldigt svårt att förstå sig på dessa människor, utan också att detta uppdrag är mycket farligt. Istället för att försöka sammanfatta detta medelande, har vi valt att istället publicera som vi fick det här nedan.
För tre timmar sedan smugglade jag in mig själv, utklädd till estet, på Södra Latins Gymnasium och det ser mörkt ut. Verkligen bokstavligen mörkt ut, vilket antagligen beror på att jag vikt in mig själv i ett tomt elevskåp, livrädd för att visa mig ute i skolkorridorerna där cigarettröken ligger som en tjock dimma över golvet. Här antecknar jag hur de förbipasserande uttrycker sig när de kommunicerar med varandra för att senare kunna komma ut och obemärkt beblanda mig med dem. Tidpunkten för detta har dock ännu inte kommit, nej nu sitter jag här, osynlig från omvärlden och det enda ljus jag har är det svaga skenet från min iPhone. Jag har aggressivt böjt min kropp i en ställning som ser ut att vara hämtad från Kama Sutrans sista sidor och jag är i drastiskt behov av en konservöppnare för att öppna de burkar pilsnerkorv som jag tog med mig som nödproviant. Detta problem svider allt mer i mitt huvud samtidigt som det uppmräksammar det självklara för mig; Jag behöver snarast hitta ett sätt att öppna dessa burkar, annars kommer jag svälta ihjäl inuti någon elevs övergivna skåp.
…
Fem timmar. Fortfarande ingen mat. Jag är utsvulten. Det gör ont överallt.
…
Åtta timmar. Äntligen mat. Jag lyckades samla tillräckligt med mod för att under loppet av några minuter lämna skåpet, göra ett litet hål i skåpsdörren med hjälp av min fickkniv och tejpa fast en lapp utanför med texten: “Donera powerbars här för att krossa kapitalismen”. Hittills har jag fått tre snickers, två mars och en starbar. Jag stannar i skåpet under natten medan jag gör mig redo att inleda fas 2 i mitt projekt.