Om buddisterna har rätt och vi alla har levt ett tidigare liv, så måste vi ha gjort någonting väldigt bra i vårt förra. Räddat världen eller så. För varför annars skulle vi fått ynnesten att födas i ett land som Sverige? För några år sedan lanserade Rädda Barnen en kampanj som gick ut på att man snurrade ett hjul och såg vart man ”egentligen” borde ha fötts, statistiskt sett. Om jag minns rätt borde jag ha fötts i Indien. Det var drygt en promilles chans att födas i Sverige. I det geografiska lotteriet är alla Sveriges invånare enorma storodsare. Enligt buddisterna borde vi rimligtvis vara före detta halvgudar.
Att Sverige är ett bra land råder det inget tvivel om. Vi ligger i topp inom i princip varenda global mätning. Vi är rika, jämställda och demokratiska. Vi har yttrandefrihet och fria val. Vi har avgiftsfri sjukvård och gratis skola. Ändå tar vi allt detta för givet, som att hundratals år av samhällelig upprustning skedde naturligt. Vi tenderar att glömma bort att det finns en värld utanför Sveriges gränser där vår frihet tycks skrattretande otänkbar.
Ta skolan till exempel. Dit går vi varje dag för att förbereda vår framtid, som tack vare alla timmar i skolans korridorer kommer att ligga öppen och inom räckhåll oavsett vad vi väljer att ta oss för. Trots det mister vi aldrig en chans att klaga på alla läxor som hotar att överskölja oss, på alla betygskriterier som ingen människa förstår sig på och på alla lärare som ställer alldeles för höga krav på oss (vi ska skriva en uppsats, inte doktorera i partikelfysik!). Längs vägen glömmer vi bort alla de ungdomar i världen som inte kan gå i skolan, eller tvingas betala hutlösa summor för att göra det. Vi glömmer bort att den framtid som i Sverige är gratis för alla som orkar ta chansen är en total omöjlighet för majoriteten av världens skolelever.
Jag har onekligen fått perspektiv på tillvaron genom mitt engagemang i skolans Guate Group. Vi har kontakt med en skola i Guatemala, Liceo Sistematico Integral i San Juan la Laguna, som är i djup ekonomisk kris. Skolan har undermåliga skolsalar och är oförmögen att skaffa undervisningsmaterial till eleverna. Lärarna har inte fått lön på månader. Om inte skolan får ihop tillräckligt med pengar kommer den att tvingas lägga ned. Då mister inte bara de åtta lärarna sin försörjning, skolans fyrtiotvå elever kan inte heller ta examen utan mister sin väg till en säker framtid.
Så, varför kan då inte Liceo Sistematico Integral tjäna ihop sina egna pengar, tänker nog vän av ordning. I ett land som Sverige hade det kanske fungerat så. Eller så hade eleverna förflyttats till någon annan skola. Problemet är att skolan är beroende av elevavgifter som eleverna inte har råd att betala, och de kan inte hoppas på någon hjälp från staten då de utbildningar som skolan erbjuder finns på två andra skolor i Guatemala, och därför tycker man inte att det behövs fler utbildningsplatser. Vad gäller de tre övriga skolorna som finns i San Juan la Laguna är alla tre vinstdrivande, till skillnad från Liceo Sistematico Principal, och kostar följaktligen ännu mer i avgift. Därmed talar vi alltså om fyrtiotvå fattiga elever som går miste om sin väg i livet. För låt oss inte glömma att Guatemala på sitt sätt är ett modernt land, som möter omvärldens utveckling genom att kräva utbildning av sina ungdomar. Ungdomar som i många fall, som detta, inte har råd att betala för sig.
Guate Groups enda mål är för tillfället att samla ihop tillräckligt med pengar för att skolan ska överleva. Våra vänner i Guatemala efterlyser 20 000 kronor innan oktober är slut för att klara skolinspektionens granskningar. Sannolikt kommer inte vår lilla förening klara att samla ihop så mycket pengar (vi talar om 10 000 svenska kronor på en månad), men vi kommer ändå skicka alla pengar vi har i slutet av månaden och innerligt hoppas att det räcker. Kanske gör det också det, kanske kan vi hjälpa skolan att klara inspekteringen och hålla den levande för ännu ett år. Kanske kan vi på sikt klara av att få skolan på fötter, kanske kan vi ge ungdomarna en framtid. Kanske.
Vi i Guate Group kan bara göra vårt yttersta och hålla tummarna för att det är nog. Det är det som är problemet i världen, det räcker inte alltid att bara vilja. Man måste kämpa för att saker ska slå in. Och det är just det som vi planerar att göra. När jag går till nästa medlemsmöte, gör jag det för vetskapen att jag på mitt sätt kämpar för att göra världen lite mer rättvis. Vad tänkte du själv göra?