I våras avslöjade gratistidningen Metro att en modellagentur scoutade sjuka flickor utanför en av de största ätstörningsklinikerna i Stockholm. Folk förfärades och förskräcktes, twitterflödet dominerades av upprörda meddelanden på etthundrafyrtio tecken och varje nyhetssändning på radio nämnde det. Sedan dog det. Det blev knäpptyst. I tre dagar diskuterades det för fullt för att sedan tystna och ge plats åt skvaller om Kronprinsessan Madelenes amerikanska fästman och diverse dieter.
Men vi måste prata om det. Vi måste lyfta fram det extremt obekväma ämnet Ätstörningar. Varför då, undrar ni kanske? Om fler får höra om det kommer då inte fler bli triggade att bli sjuka? Men för att citera Brasse i Fem Myror Är Fler Än Fyra Elefanter: Fel, fel, fel, fel, fel! För att få en förbättring måste man kunna prata om det. Om fler människor blir medvetna om det problem som det faktiskt är, kan det leda till att fler söker vård och att antalet sjuka i Sverige minskar.
I fjol led ungefär fyra till fem procent av Sveriges befolkning av någon form av ätstörning (källa: KÄTS), och vi kan anta att siffrorna inte har blivit bättre. en viktig del i ett steg i den rätta riktingen att vi måste förstå att det inte kommer att sluta drabba nya – till största del – unga flickor och pojkar varje dag bara vi håller tyst om det. Och vi måste inse att det är vanligt.
Så, varför är vi så rädda för att prata om ätstörningar? Är det för att det är för svårt att få grepp om? När något är för abstrakt händer det att man lägger fokus på något helt annat och irrelevant, men konkret, som att för många människor bajsar i Tyresö Slottspark (som det stod om på framsidan av lokaltidningen där jag bor). Vi kan se problemet, dess konsekvenser och vi kan göra något åt det.
Men när det kommer till ätstörningar och hur man ska förhålla sig till det skruvar man på sig obekvämt och vet inte vad man ska säga. Kanske för att man inte kan greppa det. Det är ju, trots allt, en väldigt irrationell sjukdom utan någon som helst rim och reson. Kanske är det framförallt eftersom det finns så mycket fördomar kring ätstörda människor, att man är rädd att säga fel. Men låt oss prata om det då. Låt oss som vet förklara och prata till punkt om vad det egentligen innebär att vara sjuk i en ätstörning. Låt oss förklara att det handlar om så mycket mer än att bara vara smal. Och låt oss förklara att det inte är vårt eget fel att vi blev sjuka. Om det är någon som ska få skulden är det vårt samhälle. Det samhälle där skönhetsidealet är att vara smal. Och är man inte det, ja, då skrivs det ständigt om dieter som kan ordna det. Det enda du behöver göra är att låta bli att äta två dagar i veckan, så är problemet löst. Då ska du ha gått ner i vikt och passar därför in bättre i mallen för vad som är vackert och inte. Men alla människor klarar inte av det. För vissa, speciellt unga, slår det snett och blir början på något värre.
Ett samhälle där media ständigt pekar på att det är rätt att vara smal och fel att inte vara det, är inte ett hälsosamt (med syftning på den psykiska hälsan) samhälle att leva i. Folk tvingar sig själva att gå på dieter, skriver på Facebook om hur hääärlig träningen var (fastän det var så jobbigt att man nästan svimmade) och lägger upp bilder på en tallrik sallad på Instagram med hashtaggen #healthy #lunch för att visa hur nyttiga de är och hur bra de passar in i samhällets mall. Men hur bra mår man egentligen, om man hela tiden drivs av skuldkänslor som får en låta bli att äta sådant man vill, spendera en kväll på gymmet istället för i soffan och hålla upp en glad fasad, fastän det är ytterst få som blir glada av att enbart äta sallad.
Det samhälle vi lever i är ett samhälle som driver oss med skuldkänslor. Det får oss att tro att vi alltid kan göra något bättre. Där det gäller att inte nöja sig, utan att ständigt stå på tå för att nå lite, lite högre upp. Och det är just det som driver en person med ätstörningar. Skuldkänslorna. Känslan av att man borde tränat lite mer, ätit mindre och borde passat i en ännu mindre storlek än den nuvarande.
Kan vi inte göra de fyra till fem procenten av Sveriges befolkning en tjänst? Det krävs inte så mycket förutom en gnutta mod. Vi tystar inte ner ätstörningarna. Vi låter dem får komma fram ur vrårna och konfronterar dem. Skriker åt dem. Skäller ut dem. Vi slutar vara rädda för att prata. Vi låter de som har lidit av ätstörningar få höras när de vill berätta sina historier. Vi låter dem få inspirera de drygt 400 000 som lever med ätstörningar till ett bättre liv och skänka lite förståelse till resten av befolkningen. För det är ett problem. Ett problem som måste lyftas upp till ytan och konfronteras. För om vi gör det, då kan vi hjälpa 400 000 människor att få ett liv värt att leva.