För inte så länge sedan, faktum är att det var mer nyligen än vad jag egentligen vill erkänna, så åkte jag hiss tillsammans med en god vän till mig. Politiskt sett skulle jag vilja påstå att vi är, eller i alla fall var, varandras raka motsatser. Han – uppväxt i ett radikalt vänsterhem med starkt genustänk – och jag – med en borgerlig släkt där mansdominansen alltid varit ett faktum. Vi pratar inte ofta om politik, men den här gången gled vårt samtal av någon anledning in på feminism.
Inte helt oväntat skiljde sig vår inställning åt markant. Han var övertygad feminist och såg det som en självklarhet att alla människor var lika mycket värda oavsett kön. Vilket jag också tyckte såklart, sa jag till honom, jag var ju för jämställdhet, men nej feminist det var jag verkligen inte. Feminister är ju galna orakade flator som hatar män, och sådan var jag ju inte. Han försökte förklara att det där var en missvisande och förvriden bild av feminism, men jag köpte inte hans förklaring. Jag hade redan en tanke om vad ordet feminism innebar och det definierade hela min syn på feminism. Någonstans där tog hissturen och därmed vår diskussion slut.
Trots att jag där och då kanske inte insåg vad det faktiskt handlade om, så har jag sedan dess börjat tänka om och även fundera på var min syn på feminism och könsroller kommer ifrån. I min släkt har män alltid haft stor auktoritet. Säger min farfar eller min farbror något så gör en som en blir tillsagd. Vill de något så rättar sig resten av släkten efter dem. Slänger de spydiga kommentarer till min faster, lillasystern i familjen så säger en ingenting. Och min faster sitter bara tyst och tar emot kränkningarna. Min farbror växte upp med en konservativ och dominant pappa och en mamma som fick barn i ung ålder och därmed stod utan utbildning och arbete. Farmor tog hand om hem och barn och hade aldrig några pengar, underordnad farfar, kunde inte lämna när hon kanske egentligen ville det. Fast i ett fängslande patriarkat. Detta präglade i sin tur min farbror, som genom sin uppväxt fått en bild av att kvinnor finns där för att tillgodose mannens alla behov.
Därifrån kommer också min syn på feminism. Min farbror, som den patriarkala man han är, tycker självklart att feminism bara är larv och manshat. En blir präglad av sin uppväxt, och min uppväxt i ett konservativt hem har präglat mig till att vara misstänksam bara jag hör ordet feminism. Och just den misstänksamheten är anledningen till att feminism alltid har varit ett laddat ord. Många rynkar på näsan när någon berättar att den är feminist. Varför? Är det egentligen något fel att vara feminist? Eller är det helt enkelt så att folk, precis som jag tidigare, inte vet eller har fått fel uppfattning av vad en feminist står för? Har deras uppväxt mitt i patriarkatet gjort dem blinda för de verkliga problemen? Jag tror att det är så.
För varför skulle det annars finnas en uppfattning om att feminister vill att kvinnor ska ”ta över” och upprätta ett matriarkat, det vill säga ett samhälle där kvinnor som grupp är överordnade män som grupp. Varför tror många människor att feminister vill skuldbelägga politiker, makthavare, män, för förtryck av kvinnor? Att feminister vill sudda ut allt vad som kan anses manligt och kvinnligt? Att feminister hatar män? Jo, för att de ständigt fått höra från samhället, männen i deras närhet: patriarkatet, att den där feminismen är något hemskt. Och det stämmer ju. Utifrån de patriarkala männens synvinkel är feminismen det ultimata hotet mot deras maktställning, och självklart kommer de motarbeta och smutskasta den så mycket de kan. De kommer göra sitt bästa för att ge feminism en negativ stämpel. De kommer försöka behålla sin maktposition genom att manipulera språket och få folk att tänka på något negativt när de hör ordet feminism.
Och det konstiga är att de flesta människor idag säger att de är för jämställdhet. De allra flesta anser att alla ska ha lika lön för lika arbete, samma rättigheter och samma inflytande oavsett kön. Det är näst intill en självklarhet att vara för jämställdhet, precis som att vara för demokrati och fred, men att vara för feminism – det går inte för sig. Det är ungefär som att berätta att en inte äter kött och fisk, men påstå att en inte är vegetarian. Men faktum är ju att feminism strävar efter samma saker som jämställdhet. Allas lika värde oavsett kön. Att kvinnor inte ska underordnas män. Att kvinnor inte ska objektifieras och sexualiseras, medan män porträtteras med sina prestationer. Feminism handlar om att se det strukturella förtryck av kvinnor som många är näst intill omedvetna om, och krossa det, bryta mot normen. Feminism är jämställdhet med ett annat ord, precis som vegetarian är ett ord för att en inte äter kött. Hur kan det då vara så svårt för många att utnämna sig själva som feminister? Kanske vill folk inte definiera sig med ett så laddat ord. Kanske vill folk inte identifiera sig med arga håriga flator som inte fått ligga på länge. Kanske är det på grund av att språkets makt påverkar, och även om folk vet att feminism är något positivt så reagerar vi negativt eftersom ordet har fått en negativ klang.
Det är på grund av dessa fördomar som det är viktigt att så många som möjligt, både män och kvinnor, kallar sig själva feminister. Står upp och vågar. Makten att förändra samhället och krossa de patriarkala strukturera ligger i våra händer. Genom att aktivt kalla sig själv feminist visar en att en är med och kämpar för jämställdhet och ett samhälle där kvinnor inte är underordnade män. Att kalla sig feminist är att med ord, med språket, skapa reaktioner hos folk. Reaktioner som får en att stanna upp och tänka över ordets innebörd. Reaktioner som får folk att inse att alla feminister är olika och inte nödvändigtvis passar in i den stereotypa bilden många har. Förmodligen märktes det att jag i den här texten använder mig av en istället för man, med syftet att skapa reaktioner hos dig som läser. Kanske tänkte du ”Ah, en feminist! Så bra!” eller ”Usch, ytterligare en sådan där bitter och ful kvinna som hatar män”. Oavsett vad reaktionen var, så kopplade du med största sannolikhet ordet till feminism. Jämställdhet. Kampen för allas lika rätt i samhället. Det är så ord fungerar. De påverkar, om än omedvetet och utan att vi egentligen reflekterar över det. De har makt.
Sverige idag är ett jämställt land enligt många. Men faktum är att vi har lång väg kvar och det är därför feminismen behövs, idag kanske mer än någonsin. Vi lever i ett samhälle där kända märken som American Apparel marknadsför sig genom ren och skär sexism och genom att objektifiera kvinnor. Vi lever i ett samhälle där det finns fler vd:ar som heter Johan än vad det finns kvinnliga vd-poster. Vi lever i ett samhälle där kvinnor ständigt behöver tänka kan jag gå den här vägen och kan jag ha på mig de här kläderna utan att bli våldtagen. Vi lever i ett samhälle som faktiskt är långt ifrån jämställt, där folk istället blir upprörda och kränkta när andra står upp för jämställdhet.
Nu, ett par månader efter hissturen och samtalet med min vän, har jag blivit omvänd. Även om det fortfarande tar emot lite, så kallar jag mig själv feminist. Jag har insett vad feminism egentligen handlar om. Jämställdhet. Men många rycker fortfarande på axlarna och säger ”Vadå patriarkat? Jag upplever inte det?”, till dem vill jag bara säga en sak: öppna ögonen! Bara för att du inte märker det i din närmsta umgängeskrets så betyder det inte att patriarkatet inte existerar. Se bortom din bubbla. Patriarkatet är ett faktum, det är dags att inse det och agera om du vill ha ett jämställt samhälle. Språk är makt och det är där vi måste börja om vi vill få till en förändring. Börja med att kalla dig feminist och berätta för dina medmänniskor vad ordet faktiskt står för. För det är först när folk slutar att vara rädda för att kalla sig för feminister som den verkliga förändringen kan ske.
Handlingarna av familjemedlemmarna som nämns i artikeln överrensstämmer nödvändigtvis inte med verkligheten (red. anm.).