En termin av gymnasiet har passerat och det har väl inte undgått någon att våra liv fått en drastisk vändning. Troligtvis inte endast förändringar i form av nya lokaler och tyngre arbetsbelastning, men även en skiftning i ens vänskapsrelationer. Från att ha suttit bredvid varandra varje lektion, umgåtts varje timme utav varje dag har man övergått till att ses en gång varannan vecka, eller kanske ännu mer sällan. I vissa fall har man brutit kontakten helt och hållet. För vissa är det väntat. Redan vid skolavslutningen i nian tog ni farväl av varandra med den inre vetskapen om att ni inte skulle träffas något mera. Men för andra slår insikten dem som en våg av chock. Plötsligt inser vi att den första man ringer inte längre är den där gamla vännen och att vi hamnar längre ned bland deras lista av prioriteringar. Vi blir överskuggade av nya vänner, aktiviteter och fester. Man upptäcker ett bottenlöst avgrund och ett avstånd likt vidsträckta hav.
Dessa förändringar behöver nödvändigtvis inte vara något negativt eller dåligt. En del vill förtränga och förglömma den smärta som är förknippad med högstadiet och tonårens bortkommenhet. Den tid som präglats och medfört så mycket mörker, ångest och ängslan. Vi kapar våra band i ett försök att vända blad och skriva nytt.
I samband med gymnasiet tillkommer nya intryck och människor. Det är mäktigt och överväldigande. Till sist har man varken orken, tiden eller energin att höra av sig. Det blir plötsligt en börda, en plikt att skriva och fråga om man vill ses, ansträngande att famla efter gemensamma samtalsämnen och tappert försöka hålla kvar den ömsesidiga förståelsen man tidigare delade. Så småningom upptäcker vi att tiden runnit iväg och hunnit ikapp oss. Man har blivit två helt olika personer och separeras såväl av sina intressen som av stil, uttryck och åsikter. Jag försöker intala mig själv att det är en del av livets kretslopp; att människor kommer och går och inget består.
Men en annna del av min hjärna sliter och drar, kan inte låta bli att dra paralleller mellan förlorade vänner och resursslöseri. Tiden det tar att bygga upp en relation versus tiden det tar för den att börja blekna och förfalla, är det värt all svett och tårar för att uppleva stundens lycka? Man har stöttat varandra genom tonårens fula, svåra, destruktiva väg. Visat sig sårbar och nedbruten inför den andre. Tillsamman har man gråtit, skrikit, skrattat och dansat. Ska alla minnen bara falla i glömska nu? Ska vi låtsas som att vår vänskap bara är en selfie på mobilen och inget mer? I slutändan har man blivit bortglömd och ersatt av någon annan. Till sist är man endast ett bleknad och grånat minne för sin bästa vän.
Jag är rädd för att hålla kvar vid det förflutna i rädslan att bli dömd, men samtidigt är jag rädd för att gasa framåt av rädslan att ångra mig och gå miste om något. Denna text mynnar troligtvis ut i många olösta trådar och frågetecken. Kanske orsakas det av min ålder; en tid i livet när man befinner sig i gränslandet mellan barn och vuxen. En tid i livet när man är så oerhört rädd att fucka upp. En tid i livet när man konstant vandrar i förvirringens dimma, utan att vare sig veta vart man vill eller vart man ska.
/Baoran Xiang
