KÄRLEKENS DERIVATA 16:E DECEMBER

  • Veronique drabbades av vinterkräksjukan och således dök inga avsnitt upp under fredagen och lördagen.

På adventsmorgon är det kallt i Veroniques lägenhet och utanför fönstret faller stora, tunga slaskflingor – sådana som kommer när det är plusgrader. Hon sitter i soffan och ser på morgonnyheterna, och bredvid henne ligger Sally och spinner trött. Helst av allt vill Veronique spendera dagen inomhus, kanske lägga ett pussel och rätta prov, eller se på julfilmer och dricka tonvis med varm choklad. Kanske gå på en lång promenad och komma hem efter flera timmar, blöt i håret av snön. Ta ett bad eller pröva på sin kaffeskrubb.

Men det går inte.Hon har bestämt sig för att besöka Bo på sjukhuset idag, och det måste göras. Hon kan inte skjuta på det längre, det hjälper varken hennes samvete eller Bos ensamhet. Så efter att ha sett färdigt på nyheterna och gjort sig iordning packar Veronique ned en termos saftglögg (varm) och några lussebullar med hallon (nybakta, sedan igår) i en ryggsäck. Hon hade gärna tagit med sig vanlig glögg, men är inte säker på att det skulle tillåtas på sjukhuset. Med sina varmaste skor på sig beger hon sig sedan av mot S:t Görans sjukhus för att leta upp Bo.

”Plan 3 – korridor C”. Bo ligger i en sjukhussäng i ett rum som han delar med tre andra inlagda och ser förvånansvärt ynklig ut. På sängbordet bredvid honom står en vas slokande tulpaner – julröda – och bredvid dem ligger en hög filosofiböcker – Lacan, Zizek och Jung. Såklart, här är någon som brinner för det han lär ut. Bo läser förstrött men när Veronique kliver in i rummet och ropar lite på honom skiner han upp som en sol. Hon flyttar en hopfällbar plaststol till hans sängkant och börjar plocka upp fikat medan Bo sätter sig upp. Eller, försöker sätta sig upp, i alla fall. Hans skadade ben ligger stelt framför honom, och när han ska räta på sig vill det inte riktigt följa med. Till slut hittar han i alla fall en någorlunda okej position och tar tacksamt emot den lilla muggen glögg som Veronique håller fram åt honom. Hans fingrar är skrynkliga som russin.

“Hur är det med dig?”, frågar Veronique tveksamt. Hon ångrar att hon väntade tre dagar innan hon kom hit. Men hon drog faktiskt på sig en akut vinterkräksjuka i och med alla bakterier på tunnelbanan. “Jodå, det har väl varit bättre.”, svarar Bo. “Men det har också varit sämre. Jag skrivs ut imorgon, och kommer tillbaka till jobbet på tisdag, så jag hinner vara med på skolavslutningen. Även om det blir på kryckor.” Han ler, glad över att inte missa avslutningen där det vankas Secret Santa. “Jag är mentor för en trea, och det hade känts så fruktansvärt tråkigt att lämna dem på deras sista julavslutning. Har fått ha dem som min mentorsklass sedan de började ettan och allt. Och dessutom vill jag inte missa kören. Det skulle kännas så fånigt att missa så mycket jobb bara för att jag gjorde mig till på skridskor. Åh, vilken god glögg! Vad är det för märke?” Bo pratar på, och Veronique blir lite förvånad. Även om han alltid varit glad och öppen så har han inte direkt varit den mest pratglada, eller särskilt duktig på kallprat. Nu är det däremot annorlunda än vanligt. “Det är min hemmagjorda”, berättar Veronique stolt. “Jag gjorde den igår kväll. Och här, ta en lussekatt, den är också hemmagjord.” Hon räcker fram en solgul bulle med hallonklickar. Bo ler mot henne. “Du är verkligen mysig du, som tar dig tiden att komma hit för min skull. Och ta med dig hembakt! Alla andra som hälsat på har bara lämnat gamla adventsblommor.” Han nickar mot tulpanerna och de hiskligt fula amaryllislökarna. “Du sticker verkligen ut bland de andra.” Bo ser henne i ögonen en halv sekund för länge, och Veronique viker ned blicken mot sin ryggsäck. “Äsch, det är så lite så! Klart du ska få fira advent precis som alla andra.” Sedan börjar hon berätta om Luciafirandet i skolan, något som hon vet Bo har saknat. Han nickar entusiastiskt med när hon berättar om kören i aulan, och berättar sedan själv om sitt eget Luciafirande. Sjukhuspersonalen hade anordnat Luciatåg, och han visar hur de skred fram i korridorerna och sjunger med mörk basstämma för att brista i refrängen, så att Veronique viker sig dubbel av skratt. Timmarna flyter förbi när de mumsar vidare på bullarna, och dricker sig kissnödiga på glöggen.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *