KÄRLEKENS DERIVATA 11:E DECEMBER

Det inre tumultet har lugnat sig lite, men livet kan inte fortsätta såhär. ”Det måste fan hända något”, tänker Veronique, för att sedan känna på lappen från gårdagen i sin bakficka och le. En hemlig beundrare är förvisso ganska kul – att spendera en hel tisdag med att hålla i nationella proven i matematik 4 är inte det. Efter timmar av migränframkallande fokus och koncentration är det dags för rättning och logistik. Veronique pustar ut. Om hon bara hade samma ändlösa driv och aura som PB…

När Veronique kliver in i arbetsrummet med en kaffebefläckad skjorta och flottigt hår hör hon att Stevie Wonders “Someday at Christmas” spelas. Hon ler stort och ser att PB sitter tillbakalutad i sin stol, och snurrar långsamt samtidigt som han fipplar med en PowerPoint om hållbar utveckling och nynnar vackert. Veronique smyger runt tyst för att inte störa hans harmoniska, idylliska stund.

Redan efter två prov inser hon att hon inte har kapaciteten att koncentrera sig – lappen från igår och PBs aura är för distraherande och tar upp för mycket tankeutrymme. Hon går ut och sätter sig i en olåst biologisal på sexan istället. Rutinen är densamma, hon gör tre högar, tar av sig sina klackskor och luftar sina fötter och vickar på tårna. Hon trummar med bläckpennan i höger hand och har blyertspennan i munnen.

Veronique glömmer bort tiden och somnar vid sin provhög efter 2.5 timmars rättning. Hon väcks av ett “stackars dig, vad är det för idé att sitta kvar här så länge? Gå hem och vila och var med familjen istället!” säger en gestalt med östeuropeisk brytning. “Mmm…” säger Veronique omedvetet, för att sedan dra ett djupt andetag, sträcka på sig och sedan hoppa till. Det är en av skolans städare som pratar med henne. “Varför sitta och jobba ihjäl sig när man kan vara ledig en stund? Du har ett val, det har inte jag, jag måste städa varenda klassrum på kvällarna, oavsett om jag vill eller  inte… jag kan inte skjuta på det. Du har tur som har den möjligheten” säger städaren, vars namn är Kyrill.

Veronique lyssnar uppmärksamt på Kyrills tankar och konstaterar att “du skulle vilja hålla på med något annat egentligen, eller hur?”. Varpå Kyrill lägger golvmoppen åt sidan, sätter sig på bänken, tar ett andetag och börjar  berätta att “ja, från början kommer jag ju från Polens landsbygd. I min tonår hamnade jag på en toppingensjörsutbildning i Moskva, där jag fick Marx-stipendium på 150-rubler. Jag ville bli rymdtekniker och bygga raketer för det sovjetiska rymdprogrammet. Sovjets ekonomi stagnerade innan jag hann etablera mig som rymdtekniker, men jag hann få ett lärlingsuppdrag på Roscosmos – ryska NASA, vilket var så nära min dröm jag kunde komma. Och sedan dog den.”

“Men gud vad häftigt! Hur kommer det sig att du inte hann bli fullbordad rymdtekniker då?” frågar Veronique förundrat.

“Jo, för att strax efter kom recessionen och Sovjet föll ihop -91. Mina besparingar blev till ingenting, och min fru Katja hade fått två barn. Jag insåg snabbt att om jag inte hittade ett annat leverne, så skulle jag inte kunna försörja dem. Därför fick jag flytta hit till Sverige först, med hopp om att få bli professor eller få tillämpa mina fysikkunskaper.” Men vad tjänade min 8-åriga universitetsutbildning till? Det här. Det här skitgörat. Det är ju ett skämt. Det känns så orättvist.”. “När jag ser nivån av matematik och fysik som eleverna har på tavlan och i böckerna vet jag inte om jag ska skratta eller gråta – det är samma nivå som när jag var tolv-tretton år, och ändå är jag ’inte kvalificerad nog’ utan att offra fem-tio år av mitt liv för en dubbel examen. Och om jag gjorde det, skulle jag inte bli anställd för att jag skulle vara för gammal.” säger Kyrill vemodigt.

“Jag förstår mig verkligen inte på det där, du är säkert betydligt mer kompetent än de flesta av oss, men att systemet ska svika människor på detta sättet… det gör mig så oerhört arg“ säger Veronique med sorgsen stämma. “Fast du är faktiskt ganska duktig” avbryter Kyrill nöjt. ”Men om du är intresserad så kan jag tipsa om lite formler som skulle göra de flesta av dina uträkningar lite lättare” – “åh gärna! Vad snällt!” säger Veronique tacksamt.

Utanför tegelstenskolossen som är Kungsholmen, faller snön på konstgräsplanen och över Norr Mälarstrand. Mälarens vatten fryser till is vid Rålambshovsparken och vantar åker på. Tavlor fylls av snirkliga formler och Kyrill har använt ett helt paket servetter för att skriva ned ”sånt som du bara måste läsa!” om astrofysik och algebra. Klockan är nästan åtta, inser Veronique, när vaktmästaren stannar upp och frågar vad de håller på med såhär dags. Veronique tackar Kyrill, ger honom en lätt kram, en tumme upp och springer ner till sitt arbetsrum. “Vilken otrolig man, men vilket sorgligt öde…” tänker Veronique.

Efter att ha fipplat med låset till sitt arbetsrum ser Veronique… en till lapp på sitt skrivbord. Hon ser sig omkring, inte en själ är i närheten.

På lappen står det,

“Existence precedes essence” – Jean-Paul Sartre

PS. My being is not fixed, but is in who I become, and I am becoming more amazed by you

Veronique fnittrar för sig själv med lappen och beger sig hemåt en barnförbjuden tid. Sally är säkert vrålhungrig och sällskapssjuk vid det här laget. Bara det inte ligger några hårbollar på köksgolvet i hennes lilla etta i Rågsved.

På ersättningsbussen sitter en liten flicka med röda glasögon, säkert i 11-årsåldern och sover mot bussväggen. Veronique ser hennes enkla matematikläxa sticka upp ur väskan och tänker tillbaka på det Kyrill sagt.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *