Veronique vaknar sent på söndagsmorgonen. Ensam, i sin egen säng. Det blev ingen testund hemma hos Anne-Marie. Det är den andra advent och klockan är 11:36. Hon borde ha hunnit med åtminstone 4 fysikprov vid det här laget, ändå överväger hon att vända sig mot väggen och somna om igen. Hon vill glömma gårkvällen, helst hela altet. Utom möjligtvis informationen om Teams och POB:en, sådant är trots allt värdefullt. Hur kunde hon ha låtit det hända? Och värst av allt – hur kunde hon ha blivit sedd och fotograferad av elever på skolan? Sådant hände verkligen bara henne.
Efter en lång kopp kaffe sätter sig Veronique vid köksbordet för att klara av lite rättning. Hon har skjutit alla sina problem så långt bak i huvudet som hon bara orkar, och fokuserar istället på den tjocka högen matte som ligger framför henne. Det är bara att sätta igång. Morgondagen kommer senare. Och gårdagen… tja, det är ingenting som hon kan göra något åt just nu i alla fall. Tre timmar senare och Veronique har tagit sig igenom en tredjedel av högen. Klockan är snart 14 och hennes mage har kurrat i säkert 45 minuter. Det är dags för lunch.
Hon står vid spisen, försöker slänga ihop en slentrianmässig måltid. Snabbmakaronerna kokar och vattnet är en millimeter från att puttra över. Hon stänger av radion med ett smack från högerhanden när hon hör introt till “tänd ett ljus”.
Hon kedjeröker Marlboro gold under köksfläkten och steker upp falukorv när mobilen plötsligt plingar till. Det är ett meddelande från Anne-Marie. Helst vill hon slänga telefonen i väggen, men hon vet att det är lite väl dramatiskt. Och dyrt. Istället låser hon upp den, och går in på SMS-appen. “Hei. Hvordan mår du idag? Tenkte mest på hva som skjett i går. Hoppas du ikke ältar det for mye. Ses på en adventsfika? :)” Veronique mår faktiskt inte alls bra. Och hon vill verkligen inte träffa Anne-Marie på någon jävla adventsfika, hon vill helst inte träffa henne någonsin igen. Mest av allt önskar hon att hon varit okysst. Hon önskar att hon inte arbetade på samma skola som henne och önskar att hon kunde vrida tillbaka klockan. Hon tvekar innan hon svarar. “Känner mig väl lite sisådär, förhoppningsvis gick inte de där kidsen på vår skola.” Hon vet redan innan hon skriver det att det är klart som tusan att de var Kungsholmen-elever. “Kan tyvärr inte träffas idag, har massa matteprov som jag inte kommit så långt på som jag hoppats. En annan gång.”
Det kommer inte bli någon annan gång. Veronique skickar iväg SMS:et i samma stund som makaronerna kokar över. Hon lägger ifrån sig telefonen och rusar efter disktrasan. Det luktar bränt och hennes katt Sally hoppar upp på spisen, för att genast ångra sig och yla av smärta. Som grädde på moset går brandlarmet igång och hon fimpar genast sin cigarett i blomkrukan och svär högt. ”Kan en kvinna få leva?” tänker hon medan hon hoppar på tå med sopborsten för att få tyst på brandvarnaren.
En sorglig lunch och fyra timmar rättning kommer och går, men tillslut blir Veronique färdig med proven. På sin tidigare skola hade hon en en-veckaspolicy som hon fortfarande är angelägen om att uppehålla, så därför tänker hon lämna tillbaka proven redan nu på måndag. För stunden är hon i alla fall färdig med allt jobb för idag. Hon ska fokusera på sig själv resten av kvällen: Skjuta upp ångesttankarna om lördagskvällen ytterligare och njuta av lugnet. Hon ska gå ned till bageriet på hörnet och köpa sig en sen adventsfika, sedan ska hon tända ljusen i adventsstaken, och sätta sig framför TV:n inlindad i minst två filtar. How I met your Mother ska få rulla tills hon tröttnat på det, och sedan ska hon gå och lägga sig alldeles för sent med Sally spinnande vid hennes fötter. Det är precis vad hon gillar. Veronique snörar på sig skorna och går ut genom dörren.