- Notis: Pga missförstånd kommer det inget 1:a eller 2:a december-avsnitt, men från och med tisdag den 4:e december kommer kalendern att publiceras varenda dag i realtid fram till jul inklusive på helgerna.
måndag den tredje december,
“Inget tillträde för elever”-lappen sitter kvar än idag. Den faluröda, rundbågade dörren öppnas för henne. Hon kliver in och hjärtat slår. “Det är alltså här jag kommer att hålla hus på kafferasterna” säger Veronique för sig själv (hon har inte insett att eleverna kommer ta upp ca all hennes lediga tid efter matte- och fysiklektionerna).
Inne i personalrummet hänger flotta oljeporträtt av skolans föregående rektorer. En av tysklärarna hjälper vaktmästaren hänga upp julstjärnor i fönstren. Vaktmästaren har redan satt upp ett flertal julgranar på våning 2-7. Skolans nationalromantiska jugendstil gifter sig med alla julgranskulor, adventsstakar och glitter. KG är en magisk plats.
Hon slickar sig på pekfingret, bläddrar i fysikhäftet och klottrar ner formler kopplade till joniserande strålning. På powerpointen syns modeller av papper, plexiglas och betong som genomträngs av alfa-, beta- och gammastrålning.
“Visste du att en man försökte bygga en kärnreaktor i sitt kök i Ängelholm 2011? Han hade en ganska intressant blogg som jag läste ett tag faktiskt…” säger en röst bakom henne. Veronique vänder sig hastigt om och framför henne står en man med rufsigt hår. Han har glasögonen på huvudet och hennes blick riktas genast mot hans stickade tröja som det står Forever Jung på. Han luktar kanel, och hon inser att doften kommer från hans tuggummi då han sträcker fram den ena handen med ett öppet paket kaneltuggummi och hälsar med den andra “Tja, Bo, Bo Lundgren – kallas för Bollen ibland” säger han samtidigt som han ger ifrån sig ett stabilt handslag “vill du ha?”. “Hej. Veronique, jag är ny på internationella sektionen och gick naturkörprogrammet här för ett x antal år sedan, det är bra för min del” säger hon försäkrande. “Jo, jo, visst kunde jag lista ut det.” fnissar Bo. Veronique blir smått fundersam över han kunnat veta det, men rycker på axlarna. Bo drar ner glasögonen och harklar sig.
“Jag undervisar hursomhelst i latin, historia och fi..” – “filosofi” avbryter Veronique. “Det hade jag kunnat lista ut på mils avstånd med de där lila gympaskorna – väldigt Freudianska” säger hon. “Mmm… mm.. jag tycker att Freud är en tölp, fast jag förstår vad du menar” mumlar Bo. “Vi hörs” får han ur sig, innan han hastigt vinkar och skuttar iväg. ”Han ser mer ut som en rektangel än en boll…” tänker Veronique.
En annan kollega kommer fram och informerar om att ”det vankas teambuildingkväll imorgon” och ”att det kommer arrangeras lite mingelaktiviteter”, så att “du ska kunna integrera dig här lite bättre” säger kollegan.
Veronique har i sina konversationer med kollegor nästan glömt bort att hon har mattelektion på femman om fyra minuter. Hon går ut från personalrummet och får en elevs hår i ansiktet. “Vad i helv…?” Innan hon hunnit tänka inser hon att Killergame pågår på skolan och möts av en arsenal av springande, skrikande elever som jagar varandra. Likt Simba innan han nästan trampas ihjäl av de flyende djuren i Lejonkungen, rusar Veronique mot hissen. “Skönt att man inte behöver ha låtsats brutit benet för att få nyckel längre” tänker hon… En gestalt i hissen håller upp dörren och när dörrarna stängts bakom henne ser hon att det är… Mr. Berroni, Paolo, PB. Hon har fått veta att han är en kanadensisk-italiensk expat, vilket syns på det mörka, vattenkammade håret och hörs på r:et. Han har till skillnad från Veronique inte hennes brittiska A-h – utan ett nordamerikanskt aur. Veronique spänner näsborrarna, ler och rodnar. Innan hon hinner reflektera och säga något anständigt kläcker hon ur sig “it smells like a Sicilian lemon tree in here!” varpå Paolo skrattar med sina Mount Everest-vita tänder och viskar att “The only bad habits that Swedish culture has taught me is nubbar and… snus – lemon snus… it’s tobacco free, ‘cause I’ve got to take care of my pearls’” säger han och pekar på sina tänder som hon stirrat på som ett barn. Veroniques knän viker sig när han säger “snus” – vilket han istället uttalar som “snuews”. Rent instinktivt råkar hon titta på hans händer. Han har ingen ring. Hon försöker slå bort alla opassande tankar. Hon är trots allt på en arbetsplats.
De fortsätter att prata och hon inser att hon likt ett tonårspar som följer varandra till sin port, har hon följt PB till hans klassrum med fingret snurrat i håret. “Nicki, I don’t think that you teach maths in here…” säger han, skrattar och blinkar med ena ögat. Ingen har kallat henne för Nicki förut. Veronique lägger handen framför ansiktet och smiter upp till femman, där hennes elever väntar på att få lära sig derivera…