Som en illasittande jacka. Det är så de ser på den. De är i det här fallet killarna i min klass, den är diskussionen kring sexism, könsroller, våldtäktskultur. De vill inte. De orkar inte syna sig själva. De orkar inte ta in vad som sagts, det är jobbigt.
Så istället lutar de sig tillbaka, sitter av tiden, bråkar inte. Går ut, skrattande. Trygga i att de inte behöver förändras.
Och vi står kvar. Vi har kräkts upp vårt innandöme och blottat våra djupaste sår för deras blickar, men de orkar inte ens titta. För de kan gå därifrån. De kan rycka på axlarna. De har aldrig behövt se tårarna i ögonen på människor de älskar som berättar om övergrepp. De har aldrig behövt se sig själva i spegeln och med snabba grunda andetag frenetiskt försökt pressa ner luft i sina lungor. De har inte ställt sig upp och känt den där pulserande svarta massan lägga sig tillrätta innanför, aldrig upplevt hur en harunge river i halsen, skakandes av rädsla.
De vill att vi ska säga till skarpare. Det är så svårt för dem att läsa signaler, säger de. Speciellt när de är fulla. Det är för jobbigt. Och våra hakor faller, min underkäke ligger krossad i snöslasket vid skorna. Hur kan de vara så blinda?
Vi säger till. Vi markerar. Vi slår till dem i ansiktet och de följer ändå efter oss in i sovrum. Vi springer iväg, och de skrattar åt att vi spelar svåra. “Säg bara nej då, om du inte vill”.
De glömmer att vi blir skjutna för att vi säger nej. De glömmer att våra sociala liv rasar samman, att skratten förföljer oss i korridorer om vi inte spelar med.
Spelar med. Låter dem vara. Låter dem hållas, låter dem tafsa, tvångla, våldta.
Om jag skulle läsa det här för dem skulle de, liskom vi, bli förbannade. De skulle lägga hela sin kroppsvikt på att skjuta ifrån sig det här. För det är inte de som håller på! Andra killar, inte jag. Inte mina kompisar. Vi spelar rysk roulette varje gång vi går ut och dansar och varje gång vi går till ICA för att köpa godis, men gud förbjude att de ska se en enda föreläsning. Lyssna en enda jävla gång.
Lyssna, och faktiskt ändra sig. Sluta. Bete. Sig. Som. Svin.
Vi väljer bort alkohol, fast det är lika kul för oss som för dem, för att vi inte har råd att tappa kontrollen. Aldrig någonsin. När de blir för fulla så kanske de ser dumma ut. Det är det som skrämmer dem. I värsta fall kanske någon skrattar åt dem.
När vi blir för fulla skadar de oss.
I värsta fall blir vi mördade.
Vi kan dö. Det är inte ett teoretiskt koncept, inte för oss. Det är en reell verklighet vi behöver hantera, hantera varenda jävla dag, konstant agera proaktivt för att de inte orkar agera själva.
Men visst, gå ni.