3e december, söndag
När Friedhelm går upp på söndagsmorgonen är ingen hemma. I köket hittar han en lapp från föräldrarna om att de åkt ut till Ulriksdal med hans systrar och inte planerar att vara hemma förrän runt 15-16. Ett leende sprider sig över Friedhelms ansikte. Att vara hemma själv är sjukt härligt. Man kan spela hur hög musik man vill (tills grannarna blir störda) och man kan göra vad man vill… med vem man vill. Tanken slår Friedhelm och när han äter frukost kan han inte släppa tanken. Han reser sig från bordet och tar sig till sitt rum där telefonen ligger. Han tvekar lite. Sen skickar han iväg snapen.
Friedhelm står i vardagsrummet och tittar ut, ned på gatan. Där nere går många människor förbi, påväg nånstans, men så ser han Amelie komma gående. Han ser hur hon går in genom porten. Inom kort hör han plinget på dörren. Han tittar en sista gång i spegeln, sen öppnar han. Där står hon, lika vacker som alltid med det mörkbruna håret och de ljust ljust bruna ögonen, nästan orangea i hallampans sken.
”Hej” säger Friedhelm och betraktar henne.
”Hej” svarar hon. De säger inget mer, utan går bara in till Friedhelms rum. Amelie sätter sig på sängen och ser sig omkring.
”Var ett tag sen man var här” säger hon och betraktar en tavla som hänger på Friedhelms vägg. Det är hans farmor som målat, då hon levde. Det föreställer ett snötäckt fält nånstans på landet. Friedhelm nickar till svar.
”Du borde komma hit oftare” säger han och Amelie suckar till svar.
”Du och jag funkar inte tillsammans, vi har snackat om det här” svarar hon och rynkar på ögonbrynen. Friedhelm rycker på axlarna.
”Du kom ju hit”
”Ja men inte för dig som person” suckar hon och släpper tavlan med blicken. Nu tittar hon på Friedhelm istället. Han ler och stänger dörren till sitt rum. Familjen kanske blir tidig hem.
”Hej” säger Friedhelm och betraktar henne.
”Hej” svarar hon. De säger inget mer, utan går bara in till Friedhelms rum. Amelie sätter sig på sängen och ser sig omkring.
”Var ett tag sen man var här” säger hon och betraktar en tavla som hänger på Friedhelms vägg. Det är hans farmor som målat, då hon levde. Det föreställer ett snötäckt fält nånstans på landet. Friedhelm nickar till svar.
”Du borde komma hit oftare” säger han och Amelie suckar till svar.
”Du och jag funkar inte tillsammans, vi har snackat om det här” svarar hon och rynkar på ögonbrynen. Friedhelm rycker på axlarna.
”Du kom ju hit”
”Ja men inte för dig som person” suckar hon och släpper tavlan med blicken. Nu tittar hon på Friedhelm istället. Han ler och stänger dörren till sitt rum. Familjen kanske blir tidig hem.