När den blåa himlen blivit becksvart och solen gått och lagt sig, när värmen mot kinden ersätts av snöflingor som klistrar sig mot ansiktet och av frost som knarrar likt glas under fötterna så smyger mörkret fram. Mörkret tar skepnad verbalt och uttrycker sig i folks handlingar. På en till synes oskyldig fredagskväll träder det fram, när sprit spills över bord, när musik bedövar intensiva utbyten av ord i miljöer som maskerar det socialt oacceptabla. Mörkret frodas i rum där gränslandet mellan vad som är okej och inte suddas ut av en person som tagit sig an rollen som den destruktiva förövaren. Det verbala mörkret har jag hört så många gånger förut, det påminner mig ständigt om dess närvaro med sina signalement, för att sätta mig på plats.
Jag ska precis sova när jag hör det, det yttrar sig av några killar som går utanför lägenheten och drar homofobiska skämt. Jag suckar och en bitter klang uppstår i huvudet. Skämten övergår abrupt till grova kommentarer om hur dessa killar sexuellt vill utnyttja en tjej. Men skulle de ha sagt samma sak, med samma stolthet och pondus om deras mammor hörde på?
Vi är så pass lättmottagliga när mörkret kikar in genom dörrspringor och rättssalar. Det får folk att yttra bisarra ting som att ”det var okej att ligga med henne, för hon sov ju”. Eller; ” hon var ett bankvalv med dörren öppen”.
Mörkret ler när förövarens vänner försvarar den som våldtar med ett “Men han är ju feminist, han skulle aldrig göra så”. Då måste man inse att även de som ”aldrig” skulle, är de förövare som lättare kan dölja sin agenda. Mörkret gör inga undantag. På konserten juckar det och trycker sig inkonsekvent mot våra kroppar som om vi vore en silkesduk just för att sammanhanget pulvriserar våra sanningar och vittnesmål. Till och med när “trygghetsvärden” blippar våra SL-kort, passar mörkret på att korsa otillåtna gränser, genom att smeka ens arm. Just för att man inte får planka tar det tillfället i akt att göra så, fastän det fan heller är okej.
När vi inte ser mörkret framför oss, utan hör det utifrån våra sovrum eller bevittnar kommentarer över en binär dimension. Och kommer till insikt om att nuvarande generationer fortfarande har skeva bilder av kvinnor, en sorglig syn på självklara saker som att få älska och hålla om den man vill, är det då verkligen samhället som vi vill leva i? Ett samhälle där skämt kryddas med svartpeppar och blir brännande, svidande allvar och upprätthåller fördomar på diskriminerade personers bekostnad? Är det minnen och erfarenheter som vi vill stoltsera med för våra barn?
När 98 % av statistiken inte övertygar, när de tusentals röster som säger emot och kämpar mot mörkret varje dag, blir utskrattade, går både hjärta och bröstkorg sönder. När de ber oss att åka hem dit vi kom ifrån, då undrar jag om deras förfäder också kom hit någon gång? Efter istiden ungefär? Rätta mig om jag har fel.
Trots dessa motvindar känner jag ända in i benmärgen hur förtryck och diskriminering närmar sig sitt slut, för det är alltid som mörkast innan gryningen.