16 december, fredag
På tunnelbanan, på väg till Norra Real möter Friedhelm ett gäng tjejer från klassen han provar. De pratar om allt möjligt och Friedhelm tappar både intresse och fokus rätt snabbt. En av tjejerna vänder sig dock om mot Friedhelm med ett nyfiket leende.
“Känner du Elin Albertsson? Hon går på KG, men sam” säger hon och ser frågande på Friedhelm. Bara att höra Elins namn är som ett litet slag i ansiktet, men Friedhelm klistrar på ett leende och berättar att ja, de är bekanta, men inte mer än så. Tjejen vänder sig tillbaka till den allmänna diskussionen och Elin nämns inte mer. Friedhelm har försökt att inte tänka på henne under de senaste dagarna, utan han följer Sigges råd och skiter i henne. Trots allt var det ju aldrig mer än en crush, men det är bara faktumet att hon lämnade honom på read något som gör honom sjukt irriterad. Han skakar bort tankarna och anstränger sig för att delta i Norra-tjejernas diskussion. Dessvärre är hans kunskap om menskoppar begränsad, och det verkar vara allt gruppen vill prata om.
Det krävs inte många minuter innan man blir andfådd av att hänga med William. Han är överallt och verkar känna precis alla. Friedhelm blir introducerad för samtliga som de möter i skolkorridorerna och han slutar snabbt att ens ta in vad personerna ifråga heter. Ett hav av nya ansikten, men även en del han känner igen från grundskolan. William drar med honom överallt, utan att stanna för att hämta andan. Friedhelm tackar högre makter för att han känner en sån social fjäril som William i den här situationen. Det hade varit betydligt mycket mer jobbigt om han blivit tvungen att introducera sig själv för alla. Problemet med William är dock att han aldrig stannar upp. Friedhelm får en känsla av att alla Williams relationer är väldigt ytliga, även den till Friedhelm själv. Man får inte precis nån lust till deeptalk, och på bara tre dagar börjar Friedhelm sakna sina konversationer med Sigge. Han inser att han faktiskt saknar Sigge. Han saknar sin bästa vän.