3 december, lördag
Friedhelm vaknar med minnet av den glada tjejen på Hersbymatchen. Vilken klass går hon i? Var bor hon? Tanken av en ny skolvecka känns plötsligt inte så illa, nästan lite spännande. Hon hade kunnat hans namn, men han hade aldrig sett henne förut.
“Friedhelm? Du måste vakna nu!”, hörs en skarp stämma från köket. Friedhelm hör sin mamma resa sig och sedan knackar hon på hans dörr.
“Jag sover. Gå härifrån, det är lördag för fan.” klagar han vid ljudet av mammans knackningar. Hon vägrar dock ge upp, utan kliver in i rummet med ett allvarligt ansiktsuttryck.
“Jag tycker inte om att du bara ligger här och sover. Hur mår du egentligen? Hur är det i skolan?”
Friedhelm drar täcket över huvudet och försöker undvika det ofrånkomliga. Hans naiva föräldrar hade ingen aning om den sena ankomsten, eller de dalande betygen nu i tvåan. Hade de inte märkt förändringen över sommaren? Friedhelms tankar avbryts abrupt då hans mamma som väntat på svar nu tappar tålamodet.
“Jag ställde en fråga? Är du oförmögen till att svara?”
“Gå härifrån” klagar Friedhelm från under täcket och lägger kudden för huvudet för att stänga världen ute.
Vid 21 får Friedhelm ett meddelande från sin kompis William att kvällens fest är avblåst, och irriterat lämnar han sitt rum för att ta något att äta. Hela hans kväll är förstörd. Vad ska han göra nu? Plugga, som hans klasskompisar? Som han själv gjorde i ettan? Som fan heller, han kunde offra några A:n här och där för ett socialt liv.
“Ska du ut?”
Det är Friedhelms pappa som står i dörröppningen med en bekymrad rynka i pannan.
“Nej, det verkar inte som det”, mumlar Friedhelm och tränger sig förbi sin pappa ut ur köket.
“Du kan inte undvika oss för alltid vet du”, säger hans pappa och Friedhelm vänder sig om himlandes med ögonen.
“Jag undviker er inte, det finns bara inget att säga”, suckar Friedhelm och vänder sig åter bort från sin far, och stänger in sig på sitt rum.