1 december, torsdag
Friedhelm kliver upp för det sista trappsteget och stannar till. Vad ska han säga till läraren? Han kan inte komma på en enda anledning till sin sena ankomst som läraren skulle gå på. Fast den här gången hade det ju varit SL:s fel… typ. Andfått går han de sista metrarna till klassrummet, öppnar dörren och möter allas blickar. Friedhelm orkar inte möta lärarens menande blick, utan glider sakta längs väggen och ner på bänken längst bak. Bredvid honom sitter hans bästa vän Sigge.
“Sen som vanligt. ” Sigge flinar mot honom.
“Shut up.” Han har verkligen ingen ork för Sigges kommentarer.
Läraren vänder sig om och spänner ögonen i dem.
“Sånt språk tolererar jag inte på mina lektioner Friedhelm. Om du dessutom är sen bör du förstå att du ska hålla munnen stängd. Ska du svära får du dessutom se till att göra det på svenska.”
Klassen fnissar och läraren kollar argt på Friedhelm innan hon vänder sig tillbaka mot tavlan.
På lunchen går Friedhelm till hörnet av matsalen, och Sigge följer som vanligt efter honom.
“Du vet att jag inte har något emot att sitta själv? Du får sitta med klassen om du vill liksom”, mumlar Friedhelm trött samtidigt som han han ställer ned tallriken på bordet.
“Jag vill ju sitta med dig, men du borde inte ta sånt avstånd från de i klassen. De är faktiskt ganska sköna när man väl lär känna dem!” säger Sigge och petar runt i lasagnen med gaffeln.
“De festar inte ens? Det enda de gör är att plugga och smöra för läraren. Varför är jag den enda som verkar inse att socialt liv och intelligens kan kombineras?”
“Ge dem en chans? Är de verkligen så olika dina vänner på Norra?”
“Ja. Kolla bara på dem där borta, de har ju varken stil eller humor. Pallar inte såna människor.”
“Döm dem inte om du inte känner dem. Följ med på Hersbymatchen imorgon, du kanske blir positivt överraskad?” frågar Sigge hoppfullt.
“Okej. En chans. Jag ger dem en chans. Hoppas du har rätt alltså.”