Frågor rörande jämställdhet, mångfald, jämlikhet, normkritik och representation är bland våra absolut grundläggande. Det är otroligt viktigt att alltid lyfta dessa perspektiv och att driva frågorna även på skolan så att utvecklingen ständigt rör sig framåt. Insändaren från 2015-11-22 menade att lyfta dessa frågor, men misslyckades i att rikta sin kritik dit den är befogad. Istället skylls problematiken på de som inte är ansvariga för den och ytterligare baseras den på felaktiga påståenden.
Jag vill först adressera artikelns felaktiga påståenden. KGIF som är en av skolans allra mest aktiva föreningar var tydliga under hela rekryteringsprocessen med att laget var öppet för människor av alla kön; detta uttrycktes både på affischerna som sattes upp runt skolan samt under rekryteringsbesöken till skolans klasser. Idag består laget av 25 elever varav 5 identifierar sig som killar. Utöver detta stämmer det inte att alla uniformer är av storlek S. Efter att rekryteringen färdigställts beställdes uniformer med storlek XS, S och M (det har beställts lika många av varje storlek).
Låt oss dock låtsas att påståendena i insändaren faktiskt stämmer. För även om verkligheten må varit sådan, så är kritiken missriktad. Det menas att elevkåren genom att finansiera cheerleadinguniformer bekräftar negativa samhällsnormer och sänder signalen att de står bakom en normativ politik. Det är en olycklig slutsats att dra. För även om det var så att laget bestod av endast tjejer i storlek S så kvarstår faktum att dessa varit de individer som ansökt om att vara med i laget och därefter valts till denna sport. Att laget sedan reflekterar de ideal och normer som finns i samhället är inte lagets fel (även om det är olyckligt). Det är inte laget i sig som skapat den kultur där män som engagerar sig i så kallade ”tjejsporter” ses ner på (eftersom det i vår patriarkala kultur är dåligt att vara tjej och därför dåligt att som kille göra saker som tjejer gör), vilket resulterar i att färre killar vågar eller vill vara med i laget. Det är inte laget i sig som skapat den hätska (och dödliga) kultur där ätstörningar och ångestproblematik är vanliga som ett resultat av de rådande skönhetsidealen; där personer med icke-normativa kroppar inte vågar, vill eller ofta ens får ta plats i atletiska sammanhang. Det är inte laget i sig som skapat de strukturella förtrycken och de rådande samhällsnormerna. Detta innebär inte att man ska acceptera den verkligheten utan normkritiska strategier är fundamentala i drivandet av mångfaldspolitik; tyvärr är vägrandet av att köpa uniformer inte en god sådan. Insändaren menar att Elevkåren genom att finansiera laget skapar dessa problem, men detta är felaktigt. Att straffa laget därför att de reflekterar samhället löser absolut ingenting och är en massivt missriktad kritik.
På vilket sätt hade ett normativt lag utan finansierade uniformer varit ett effektivt ställningstagande? I slutändan skulle laget fortfarande bestå av tjejer i storlek S och de rådande normerna hade fortsatt råda. Det är inte inköpet av kläderna som bekräftar normen – det är faktumet att endast normativa personer ansökt till laget som gör det. Kritiken bör därför riktas dit den kan göra förändring.
Att kritiken är missriktad innebär inte att den är felaktig. Det är mycket positivt att lyfta dessa frågor och att agera normkritiskt. Med allt detta sagt menar jag trots allt inte att det inte finns rum för kritik eller debatt, för det finns det absolut, det gäller bara att rikta den rätt för att se de förändringar vi vill ha. Det bör vara en självklar del av Elevkårens arbete att motarbeta dessa normer samt arbeta för att öka representationen och här har insändaren all rätt. Att Elevkåren finansierar uniformerna behöver däremot inte innebära ett accepterande av normen om det parallellt sker normkritiskt arbete för att öka variationen i laget.
Ett verkligt och effektivt ställningstagande kunde istället tas genom att till exempel föreslå att elevkåren nästa gång aktivt driver en kampanj på skolan för att öka representationen i laget (till exempel genom att uppmuntra normbrytande elever att ansöka till laget) som en del av sitt mångfaldsarbete eller genom att kritisera faktumet att inga kläder beställts i storlek L, XL eller uppåt. Detta sänder ju trots allt signalen om att endast en viss typ av kropp är välkommen inom laget och för den som är intresserad av att ansöka till laget men som kanske är i storlek XXL så är detta oerhört avskräckande och bidrar till den kultur där vissa får och vågar ta plats medan andra inte.
Vi måste fortsätta det normkritiska arbetet på skolan och ständigt arbeta för förbättrade strategier. Jag gläds av och uppmuntrar kritik och debatt – fortsätt ifrågasätta! Fortsätt att ta ställning! Fortsätt att inte ta skit! Fortsätt revolutionera! Nästa gång hoppas jag bara den riktas dit den kan göra förändring på riktigt (och innehåller korrekta fakta).