Det avskalade scenrummet. Meningar och repliker fyllda till bredden av svart, mörk humor. Den dysfunktionella kärnfamiljen. Kärlek, familj, relationer, ålder och hur man egentligen är en människa. Lars Noréns pjäs Och ge oss skuggorna innehåller samtliga av ovanstående beståndsdelar, som ett klassiskt norénskt kammarspel sig bör. Men vad som gör manuset intressant är att Lars Norén denna gång inte kan utgå ifrån sig själv och sin barndom i konstruerandet av karaktärer och relationer. Norén väljer nämligen här att skriva om en riktig person, den amerikanske dramatikern Eugene O’Neill. Det är i det nödvändiga tvånget att anpassa sin berättelse och sitt skrivande efter en helt annan familjs bakgrund som det växer fram en blixtrande människoskildring ur Lars Norén som inte kan spelas på annat ställe än Dramatens stora scen.
Föreställningen, som fortfarande ges på Dramatens stora scen, byggs i grund och botten upp av relationen mellan Dramaten som teater, manusförfattaren och protagonisten i berättelsen. Eugene O’Neill levde utan att någonsin riktigt slog sig till ro och han befann sig i ett ständigt sökande. När han väl fann författarskapet hade hemlandet USA svårt att ta till sig hans dramatik, något som orsakade en rivande inre oro hos O’Neill över att behöva lämna den här världen utan bekräftelse. Hans pjäser togs dock väl emot i Europa och allra främst i Sverige. Dramaten spelade flitigt O’Neills pjäser under hans levnadstid vilket resulterade i att han testamenterade Dramaten rätten till flertalet urpremiärer, däribland den numera välkända klassikern ”Lång dags färd mot natt”. En ung Lars Norén ser pjäsen på Dramaten och känner igen sin egen familjesituation och barndom i O’Neills text. Norén har även senare berättat att just den föreställningen faktiskt födde hans författarpassion och inspirerade till en framgångsrik era av pjäsförfattande med den egna barndomen som grundpelare. Noréns repertoar spelas liksom O’Neills flitigt på Dramaten. Säcken knyts ihop när han väljer att skriva ”Och ge oss skuggorna” med sin förebild Eugene O’Neills livshistoria som förutsättning för handlingen, ett stycke dramatik som alltid kommer ha sin självklara spelplats på nationalteatern i Stockholm.
1991 regisserades pjäsen av Björn Melander som år 2015 lämnar över stafettpinnen till nytillträdda teaterchefen Eirik Stubø. Stubøs regi är unik och säregen och plockar endast med sig guldklimparna av Melanders tankebanor. Det är en knivskarp och diskret ensemble som Stubø dirigerar; skådespelare i världsklass som vänder de oändligt långa Norénpjäserna till sin fördel genom att ge texten tid och låta karaktärerna sakteliga växa upp eller krossas sönder.
Vi ser hur de klassiska norénska rollerna kastas om när Lena Endre äntrar scenen som O’Neills hustru Carlotta Monterey med hög svansföring, enorm stolthet och ett stort knippe pondus. Endre gör en fantastisk insats genom att lyckas få Monterey att aldrig riktigt på allvar beröras av familjen O’Neills djupt sorgliga omständigheter. Kontrasten syns i Örjan Rambergs fenomenala tolkning av Eugene O’Neill, ett rollporträtt som återspeglar en mer tillbakadragen och feg Norén-pappa än vad vi är vana vid. O’Neills inre oro och besvärliga barndom låter Ramberg komma till uttryck i flykten från ljuset till skuggorna snarare än i uppenbart hustruvåld och psykisk verbal misshandel. Även Erik Ehn och Thomas Hanzon gör rollerna som de två sönerna som ständigt försöker nå fram till sina bottenfrusna föräldrar med särskild utomordentlighet. Även i relationen mellan son och förälder hittar vi en rollomkastning då det i Och ge oss skuggorna är barnen som försöker lösa problemen och hålla uppe den perfekta fasaden och föräldrarna som ger upp hoppet.
Noréns avvikelse från sin annars så fasta struktur gör inte bara pjäsen fängslande utan belyser även hur han nått insikten om att de livsfrågor han grubblat kring också finns hos andra familjer, men i andra former och färger. Detta tar Stubø och ensemblen till vara på med en nålstickande precision och skapar Dramatenhistoria utan dess like. Gå och se.
Och ge oss skuggorna av Lars Norén spelas på Dramatens stora scen
Regi: Erik Stubø
Medverkande: Lena Endre, Örjan Ramberg, Erik Ehn, Thomas Hanzon och Joaquin NaBi Olsson
Biljetter: www.dramaten.se