På andra sidan Atlanten har det i något år pågått en intensiv debatt om tolerans. Då allt som händer i USA anammas här har den uppstått även i Sverige, om än i mindre skala. Tolerans kan tyckas enkelt: ”Jag har inget emot personer som är annorlunda än jag, jag gillar personer av annan etnicitet, HBTQ-personer och utvecklingsnedsatta, jag är tolerant”, tyckte många (ofta från ett särskilt politiskt håll) och var nöjda. Men alla är inte med på noterna.
Debatten började med en serie artiklar som ifrågasatte den s.k. ”toleranta gruppens” tolerans. Tolerans handlar om innegrupper och utegrupper (in-group/out-group), en innegrupp består av alla personer man tycker om och ser som lika en själv. Utegruppen är de övriga. Tolerans är när man accepterar människor trots att de tillhör ens utegrupp. Man tolererar dem, helt enkelt. Kritikerna (också de, ofta från ett särskilt politiskt håll) hävdade att de som gillar folk av annan etnicitet, HBTQ-personer etc. inte är toleranta, eftersom dessa personer redan är del av de ”tolerantas” innegrupp. De har inget problem med dessa grupper, alltså är det inte tolerans. I själva verket är dessa ”toleranta” personer intoleranta, då de inte accepterar människor av annan åsikt än de själva. Exempelvis skulle progressives aldrig tänka sig att umgås med någon som inte stöder HBTQ-personers rättigheter, som inte ser ett patriarkalt, strukturellt förtryck i samhället, eller som inte vill hålla kristendomen ur skolan. Dessa är den egentliga utegruppen och de tolereras inte.
Så har debatten pågått. Kritikerna har en poäng i att många idag är intoleranta mot sina politiska motståndare. Även om det rimligaste skälet till intolerans kan tyckas vara någons åsikter, skapar det en farlig situation. Oförståelse och direkt fientlighet mot politiska motståndare gör samhället mer polariserat och förhindrar gemensamma lösningar. Utan acceptans för andra åsikter kan man inte se verkligheten som den är eller överväga andra alternativ. Det skulle vara en mycket negativ utveckling.
Emellertid leder sådant resonemang lätt till att man glömmer en annan av toleransens egenskaper. I grunden handlar tolerans om respekt, att behandla andra med någon slags värdighet för att de ändå är människor. Aspekten som lyfts fram av kritikerna är en del av detta, i och med att man visar respekt för människor man i övrigt inte gillar. Men respekt har också andra former. Exempelvis brukar man ha mycket stor respekt för människor man faktiskt gillar, de i sin inne-grupp. Man har alltså respekt för många människor om man gillar många människor. Därmed är det också tolerans att ha många människor i sin innegrupp. Någon som ofta glömts i denna debatt.
(En intressant parantes är att exakt samma debatt har förts om ett helt annat ämne: godhet. ”Jag är god för att jag hjälper andra”; ”Nej, det är du inte, godhet handlar om uppoffring och eftersom du inte ser det som en uppoffring att hjälpa andra är det inte godhet”. Slutligen bör man komma ihåg att faktumet att inte se det som en uppoffring att hjälpa andra också är godhet)
——————————————
On the other side of the Atlantic an intense debate about tolerance has raged over the last year. Since everything happening in the US is embraced here, that debate has occurred in Sweden as well. At a first glance tolerance appears simple: “I don’t mind people who are different from me, I like people of other ethnicities, LGBTQ-persons, and disabled, I am tolerant”, a lot of people (often of a certain political view) thought and were satisfied. But not everyone agrees.
The debate began with a series of articles questioning the so-called ”tolerant group’s” tolerance. Tolerance is about in-groups and out-groups. An in-group contains everyone you like and perceive as similar to yourself. An out-group is all others. Tolerance is about accepting people despite them being part of your out-group. That is, you tolerate them. Critics (they too, often of a certain political view) claimed that those who like people of other ethnicities, LGBTQ-persons etc. are not actually tolerant, because these are already part of the ”tolerants’ ” in-group. They do not have a problem with these groups, therefore it is not tolerance. In fact they are intolerant because they do not accept people of different political viewpoints. For example, progressives would never associate themselves with persons who do not support LGBTQ-rights, see a structural, patriarchal oppression in society or who do not want to keep Christianity out of education. These are the real out-group, and they are not tolerated.
And so the debate has continued. The critics do have a point in stating that many people today are intolerant towards their political opponents. Even though it seems reasonable not to tolerate someone whose opinions differ from one’s own, it creates a dangerous situation. Lack of understanding and direct hostility towards political opponents makes society more polarised and prevents common solutions. Without acceptance of other opinions you cannot view reality as it is, nor consider different alternatives.
However, that sort of reasoning often neglects another quality of tolerance. At its core tolerance is about respect, treating other people with some form of dignity since in the end, they are human. The aspect highlighted by the critics is part of this, in showing respect and acceptance for people of whom you otherwise do not approve. But respect has other forms as well. For example you usally have great respect for those you do like, those in your in-group. So you have respect for a lot of other people if you like a lot of people. Therefore, tolerance is also to have many people in your in-group. A fact often forgotten in this debate.
(Interestingly enough, the exact same debate has flourished concerning a completely different topic: goodness. “I am a good person because I help others”; “No you’re not, because goodness is about sacrifice, and you don’t view helping other as a sacrifice”. Finally, it is important to remember that not considering it a sacrifice to help others is also a sign of a good person).