I Sverige har staten monopol på våld i alla dess former, för medborgarna mest framträdande inom Polismyndigheten. Som det är idag är samtliga polistjänstemän i aktiv tjänst beväpnade med pistolen Sig Sauer, laddad med så kallade dumdum-kulor som expanderar vid kollision.
Denna amunition har varit standard sedan 2003, då de expanderar så ska de “skydda oskyldiga personer runtomkring” eftersom kulan inte går igenom kroppen. Denna typ av ammunition ökar dock skadan drastiskt och därigenom dödligheten. Det ses också som ett oerhört grymt tillvägagångssätt, kulan är förbjuden både för jakt och i krig. Polisens flitiga bruk av handeldvapen med tvivelaktig ammunition har lett till konsekvenser.
Förra året skadades 16 personer av polisens kulor och 4 personer sköts ihjäl. Hittils i år har ytterligare 4 personer mist livet. Den mest märkbara av dessa skjutningar är utan tvekan den som dödade en 68 årig man i Husby, vilket var gnistan som resulterade i de s.k. Husbykravallerna. Invånarna hade tappat förtroende för polisen, händelsen sågs som övervåld. Hur står sig då det svenska bruket av vapen internationellt?
Sedan år 2000 har 18 personer mist livet till direkt följd av polisens kulor. Samma siffra i Finland är tre personer och i Norge två. En skillnad med bruket i Norge är att polismän inte bär runt på tjänstevapnet, de har det inlåst i ett särkilt fack i polisbilen så att de vid behov kan beväpna sig. Detta leder till en tydligare strategi och övervägning innan poliserna brukar det mest extrema i deras myndighetsutövning.
Ett land som sett till population och situation lyckats oerhört väl med att skydda befolkningen utan att skjuta ihjäl delar av den är Storbritannien. I den del av landet där poliskåren verkar (exklusive Skottland som har egen polis) bor det ungefär 57 miljoner. I detta område finns det också organiserad grov brottslighet med god tillgång till vapen av alla dess slag.
Den absoluta majoriteten av poliskåren i Storbritannien patrullerar gatorna utan skjutvapen, utrustade endast med pepparsprej och batong (ungefär som våra Ordningsvakter). Det är endast en specialutbildad minoritet av poliserna som är beväpnade. Dessa poliser är dock tungt beväpnade med automatvapen vilket gör att det är de som tar hand om de farligaste situationerna. Denna del av poliskåren utför ungefär 12 000 insatser per år, men antalet skottlossningar från polisens sida uppgår sällan till mer än fyra tillfällen årligen. Samma siffra hos polisen i Sverige är 28 per år, oerhört mycket mer om man ser till vår i jämförelse ringa storlek.
En förklaring till detta kan vara den brittiska polisens flitiga användning av elpistoler, ca 1500 tillfällen används det per år, när detta vapen helt saknas i Sverige. Detta vapen är förhållandevis säker, de dödsfall som uppkommit har handlat om att gärningsmannen fallit illa och inte till följd av elschocken i sig. Så varför använder sig inte den svenska polisen av elvapen?
Faktum är att det var något som var påväg att införas år 2000, men polisens etiska råd sa nej. Anledning var att det skulle vara en arbetsbelastning att bära ytterligare ett föremål i bältet, en arbetsbelastning som enligt polisfacket hade räddat åtskilliga liv.
För att återfå förtroendet och rädda liv måste saker och ting förändras inom poliskåren. Elvapen måste inskaffas, den universiella rätten till pistol inom armlängds avstånd måste avskaffas och frågan om alternativ ammunition måste utredas. Det är endast genom dessa åtgärder som Sverige kan närma sig målet som en rättssäker stat. Som det är idag är Sverige det land i Europa där sannolikheten att bli dödad av polisens kulor är allra högst, det måste förändras.
Källa: SR