”Jag föddes inte till kvinna, jag föddes till människa”
Citatet är myntat av en av Sveriges mest framgångsrika författare, Liza Marklund. Det hon säger kan vid första anblick verka självklart. Sedan börjar jag fundera. Om alla människor föddes till just människor, varför spenderar vi så mycket tid med att dela in varandra i kön? Visst finns det biologiska skillnader mellan könen, det har ett helt liv med biologistudier lärt mig, men varför tycks mänskliga kön då handla om så mycket mer än just biologi? På vilket sätt innebär biologiska skillnader att vi ska ha olika lön, olika kläder, olika personlighet, olika roller i samhället?
Under de senaste decennierna har samhället oavbrutet verkat för jämställdhet. Arbetarkampen, kvinnokampen, de svartas kamp, de homosexuellas kamp… Oavbrutet har mindre priviligierade grupper kämpat för lika rättigheter som de priviligierade. Det har också gett resultat – vi kan vara stolta över att leva i ett av världens mest jämställda och minst diskriminerande länder. Ändå verkar det som om samhället förväntar sig att de förtryckta grupperna ska nöja sig med att behandlas nästan lika bra som alla andra. I varje fall när man talar om feminism. Kvinnor har fått sin rösträtt, sin rätt till utbildning, sin rätt till arbete. Av de kamper vi har iakttagit under vår tid verkar kvinnokampen ha nått längst. Betyder det att vi måste nöja oss? Vi har det nästan lika bra som män, borde inte det vara nog? Finns det egentligen någonting kvar att kämpa för?
Samtidigt kan jag inte hålla tillbaka den stigande känsla av desperation som förföljer mig när jag bläddrar igenom vilken morgontidning som helst. Kvinnor tjänar mindre än män. 93 % av alla våldtäktsoffer är kvinnor. På samma sätt är 99 % av alla förövare män. Kvinnor lider i högre grad av ätstörningar. Kvinnor är i betydligt högre grad utsatt för hedersrelaterat våld, misshandel, könsstympning, bortgifte… Ändå säger man att det inte är ett problem. Ändå anser man att feminism är en icke-fråga i dagens samhälle. Ändå censureras feministiska budskap på sociala medier som facebook. Ändå används ordet feminist som skällsord. Ändå frikänner domstolar våldtäktsmän av komplett vansinniga anledningar. Ändå måste jag som kvinna leva med vetskapen om att oavsett hur hårt jag kämpar och hur meriterad jag blir kommer män med likvärdigt arbete ändå att tjäna mer. Och om jag klagar, säger man att jag hatar män.
Tänk er för en sekund att det inte hade handlat om män och kvinnor. Tänk er i stället att det till exempel hade rört sig om olika folkslag. Tänk er att svarta människor skulle ha tjänat mindre för samma arbete jämfört med vita. Tänk er att leksaksbutikerna hade delats upp i avdelningar utefter vad kinesiska och sydamerikanska barn förväntades leka med för leksaker. Tänk er att indier hade diskriminerats i arbetslivet för att det ansågs troligare att de skulle skaffa barn och tvingas undvaras från jobbet än européer. Tänk er att biologiska skillnader mellan folkslag ansågs vara så ofrånkomliga att man delade in dem i raser, och att raserna sedan skulle relateras till specifika egenskaper och dömas efter samhällets förutfattade meningar. Tänk er att kampen emot diskrimineringen smutskastades och negligerades. Vi har en gång haft ett sådant samhälle. När en av dess främsta motståndare gick bort för ett par månader sedan sörjdes han av en hel värld. Samma värld förkastade den struktur han så idogt hade kämpat mot, och ansåg den vara del av ett förlegat samhälle. Ändå existerar orättvisor och diskriminering mitt ibland oss, samtidigt som jag får höra att kampen emot dem skulle vara en icke-fråga i dagens samhälle.
Gång på gång får jag höra att ”jag är inte feminist, jag tror på jämställdhet”. Absolut, jag tycker också att jämställdhet är toppen. Det är därför jag kallar mig feminist. Att vara feminist är att tro på jämställdhet. Enda skillnaden är att jag anser att ojämställdheten beror på att vi lever i ett patriarkalt samhälle. Något som kan vara svårt att argumentera emot efter att man ser unga flickor i mellanöstern tvingas att bära burka, afrikanska flickor könsstympas, sydamerikanska flickor giftas bort och europeiska och nordamerikanska flickor förtryckas av det påstått jämställda samhällets snedvridna normer. Kvinnokampen må ha nått längre än de andra, men orättvisorna existerar fortfarande och påverkar hälften av jordens befolkning varje dag. Varför skulle då kravet på rättvisa mot detta förtryck vara så orimligt?
Låt mig dock vara tydlig med en sak. Jag hatar inte män. Jag tror att många män kan vara offer för ojämställdhet. Jag tror inte att alla mina killkompisar är potentiella våldtäktsmän. När jag argumenterar för att kvinnor borde ha precis lika goda förutsättningar som män menar jag inte att jag vill utrota männen från planetens yta. Jag anser bara att män som kön är priviligierade och att kvinnor som kön borde vara lika priviligierade, och att innan det sker kan samhället inte kalla sig jämställt. Feminism är därför inte en bortglömd kamp. Den kommer inte att vara det innan alla kvinnor kan födas och växa upp som människor, och inte stöpas in i underlägsenhet av samhällets orättvisa ideal.
Det är underbart att feminism är en fråga som så ofta debatteras i vår skoltidning. Jag tror inte att mina åsikter kommer att gå förbi omärkta, och det vill jag heller inte att de ska göra. Jag skulle dock vilja uppmana er som inte håller med mig att läsa igenom texten ännu en gång och fundera över vad det är ni vänder er emot. Sedan kan vi gärna ha en diskussion människa mot människa. Som ni kanske ser väljer jag att avstå från att vara anonym. Jag tycker nämligen inte att jag borde skämmas över att uttala mig som feminist, och inte heller skrämmas till tystnad av oliktänkare. Om jag inte vågar stå för vad jag tror på, hur kan jag då hoppas övertyga andra att låta mig ha rätt till min åsikt? Om jag inte vågar stå upp för att vara kvinna, varför skulle då någon annan göra det?