Under första halvan av 1900-talet byggdes bland annat Stockholms Stadshus, Konserthus och Stadsbibliotek. Alla är de byggnader som utmärker sig utöver det vanliga, som karakteriserar Stockholm, men vad för arkitektur skapas egentligen i Stockholm idag?
Stockholm är en snabbt växande stad, både till befolkning och yta. Folk kommer hit från alla möjliga ställen, köper bostäder, vilket leder till att bostadspriserna går upp och om det inte finns tillräckligt många bostäder blir det bostadsbrist. Detta problem kan förstås enkelt lösas genom att bygga nya bostäder. Det skulle också gå att utvisa en stor del av Stockholms befolkning till mer avlägsna och glesbefolkade delar av landet, t.ex. Norrland. Ja, ni vet det där stället som täcker halva Sverige och där 12% av befolkningen bor. Det här skulle kunna göras genom att aktivt flytta delar av befolkningen inom Stockholmsområdet norrut, men vilka skulle flyttas? Ett enkelt sätt att genomföra denna plan vore förstås att inte bygga några bostäder alls, tills bostadspriserna blir så höga att den fattiga delen av stockholmsinvånarna helt enkelt blir tvungna att flytta. Att tvångsdeportera folk är tyvärr lite väl likt det som Stalin höll på med, så varför inte bara bygga nya bostäder istället? Frågan är vad för hus som skulle byggas i så fall. Ska det vara identiska höghus på rad (tänk miljonprogrammet) eller mer vågad och unik arkitektur?
Torsdagen den 2:e januari skrev Anders Sundström en artikel i DN där han redogjorde för hur arkitekterna vill att Stockholm ska se ut. Det som Sundström glömde var att dessa arkitektkåren består av många olika människor, även om jag måste erkänna att de alla har vissa specifika kännetecken. Alla arkitekter vill inte bygga hus med spegelfasader, för de vet att spegelfasader inte tar tillvara “de historiska och arkitektoniska tillgångar en stad har” och de vill inte heller bygga gigantiska cylinderlika torn i olika färger, för de ser mest konstiga ut. Vi måste också komma ihåg att eftersom det finns så många fula hus så finns det också arkitekter som tycker om att rita fula hus och kommer fortsätta upprepa denna synd om de inte drastiskt stoppas. Poängen är att “arkitekterna” är en varierad grupp, även om de kanske har det gemensamt att de gillar att rita hus som ingen annan tycker om.
En sak har dock Sundström rätt i, och det är att Stockholm inte utmärker sig för modern och mer vågad arkitektur. Om något utmärker sig är det väl Söder Torn i närheten av Medborgarplatsen (klart 1997), men det är också ett praktexempel på en byggnad som kanske framför allt är ful. Men vi ska inte skylla på arkitekten, faktum är att han hoppade av projektet i protest, då han inte fick bygga som han ville och det är där problemet ligger i de flesta fallen. Arkitekterna, om vi nu ska prata om dem som en stor grupp människor som alla vill bygga gigantiska cylinderlika torn, har inte tillräckligt fria händer. Om de skulle ha det skulle vi med största sannolikhet få se många fler hus vars utseende skiljer sig från resten av Stockholms byggnader. Vi skulle också antagligen få se många fler opraktiska hus där arkitekten har glömt Le Corbusiers välkända citat “Une maison est une machine-à-habiter” (Ett hus är en maskin att bo i).
Det kan också vara så att problemet med Stockholms avsaknad av modern och spännande arkitektur beror på att nutidens svenska arkitekter inte är tillräckligt arroganta. Istället för att använda kunden för att bygga de hus de vill bygga, verkar dagens arkitekter bygga de hus som kunden vill ha. De gör inte likt Frank Lloyd Wright, som när beställarna till Falling Water påstod att klippan som huset skulle stå på inte skulle klara av att hålla uppe huset, helt enkelt berättade för beställarna, att om de trodde på sånt skitsnack så förtjänade de inte hans hus. Om vissa arkitekter klagar på att de inte har tillräckligt fria händer, kanske det egentligen är så att de inte vågar stå för det de tror på, utan böjer sig för kunder och geologer.
Så om vi nu inte ska tvångsdeportera delar av Stockholms befolkning till Norrland, varför inte bygga nya moderna hus som skiljer sig från mängden? Visst, de kanske rasar eller ser fasansfulla ut, men några av dessa nya hus borde väl ändå bli något lyckade? För är det inte mycket trevligare att bo i en stad vars arkitektur utmärker sig för att vara nyanserad? Det som byggs i Stockholm nu når knappt upp till E-kriterierna.