Dag 2
Nu när jag kommit ut ur skåpet känner jag mig mer avslappnad. Det är sant att jag fortfarande befinner mig inne på självaste Södra Latin, men nu kan jag åtminstone röra mina armar och ben. Med detta sagt tänkte jag börja med att säga att denna omtalade skola på många sätt är olik den bild jag tidigare haft av den. Min mest storslagna upptäckt är att Södra Latin inte är rött, utan grått. Bokstavligt talat. Den höga koncentrationen av cigarettrök i luften gör det så svårt att urskilja färger att jag var rädd för att det var något fel på min syn, när jag först lämnade mitt skåp. På grund av all den kolmonoxid som eleverna här inandas rör de sig också otroligt långsamt. Jag måste uttala mig om att hela bilden är oerhört fascinerande.
Klädd i bland annat en stor svart rock och gigantiska glasögon rör jag mig nu genom korridorerna. Då och då möts jag av en del misstänksamma blickar, men inget mer än så. Ännu har jag inte vågat mig på ett försöka att kommunicera med eleverna här, men för några minuter sedan gjorde en av dem ett försök att inleda en konversation med mig. Det var en prövning, det måste jag erkänna, men det var en som jag kom ur helskinnad. Jag vågade inte formulera egna meningar, utan använde mig istället av några citat ur Maos lilla röda som jag lärt mig utantill med baktanken att just en sådan här situation skulle kunna uppstå. Jag måste ändå säga att jag var något förvånad över reaktionen från denna elev som jag mötte. Hon såg mest upprörd ut, sedan gick hon utan att säga ett ord. Kanske var detta endast ännu ett tecken på att Södra Latin inte är rött, utan grått.