Jag står på tunnelbaneperrongen när tåget rullar in. Dörrarna öppnas och jag går på, blir en i mängden av människor på väg in till stan. Alla är helt vanliga personer med helt vanliga yrken som lever helt vanliga liv i det perfekta lilla landet Sverige. Alla är människor. Tåget stannar vid Hornstull och jag går av, åker upp för rulltrappan och passerar spärrarna. På väg upp mot buss 4 ligger en hemlös person precis innan trappan. En pappersmugg står framför och några kronor ligger i botten av den. Personen på marken är uppkrupen mot väggen, en filt täcker axlarna och neråt, och jag tänker; finns det en gräns för när man slutar vara människa, för när de mänskliga rättigheterna slutar att gälla?
För lite mer än ett halvår sedan publicerades Jonas Hassan Kemiris text ”Bästa Beatrice” i DN. Där beskriver han hur Reva är en kvarleva från ett samhälle vi alla trott hade lämnats bakom oss. En tid vi helst velat glömma, som de yngre generationerna inte ens känner till. En tid där helt vanliga människor blir frågade på legitimation och inkastade polisbilar, bara på grund av den enkla anledningen att de inte riktigt ser ut som vissas definition av ”svenskar”. På grund av att de, som Jonas skriver, hade efternamn ”som påminde det här lilla landet om att det är en del av en större värld”.
Reva visar hur det samhälle vi trodde att vi hade lämnat bakom oss fortfarande finns kvar. Ett samhälle där det lever kvar en vi-och-dom-känsla. Där inte bara personen, som tvingas tigga om pengar vid Horstulls tunnelbana blir föraktade, utan alla människor som enligt Regeringen är illegala. När jag stiger på tunnelbanan tänker jag inte på om människan bredvid mig har ett utländskt utseende. Att vi tillhör två olika samhällsgrupper; ”svenskarna” och ”dom andra”. Ändå vet jag att det finns många som tänker just så, som tänker att det finns vi och att det finns dom. Där jag växte upp, i Mälarhöjden, var det just så. De i min skola bodde i stora villor, med stora trädgårdar och utsikt emot vattnet. Några hundra meter bort fanns Bredäng med bruna höghus, hundratals lägenheter i varje, och parkeringsplatser av betong. I skolan fick jag höra en fyra år gammal historia, om hur nior från Mälarhöjden och Bredäng träffats och slagits, hur de bildat rivaliserade gäng. Frågan som jag ställde mig var: Varför? Var det bara för att de var annorlunda, för att de hade föräldrar som inte var födda och uppvuxna i Sverige? För att de inte bodde i villor med havsutsikt och körde moped? Var det inte de som haft det tufft, varför skulle de bli nerslagna? Är det verkligen de som är de “onda” och är det verkligen villaägarna som det är synd om?
För hemlösa tiggare är det likadant fast värre. De lever absolut inga lyxliv, den saken är säker. Ändå är det dem som folk tar avstånd från, kollar nästa äcklade på, när de går förbi eller som de totalt ignorerar. Som om de ska straffas. De som bor på gatan och tigger pengar är ofta papperslösa, utan så kallad rätt att befinna sig här. Många av dem är romer, redan utsatta i det land som de kommer ifrån. De kommer hit för att de inte har något bättre alternativ än att tigga pengar på gatan, ändå pratas det om organiserat tiggande och hur det måste förbjudas. Ingen ska behöva tigga, men att förbjuda de som tvingas till det kommer bara förvärra deras situation.
Tiggarna visar att Sverige inte är så perfekt som landet gärna vill låtsats vara. Är det därför som de ska bort, som de ska utvisas? Är det likadant med alla invandrare? Kommer de till Sverige och tar ”våra” jobb och lever lyxliv som de inte alls förtjänar? Så kan det omöjligt vara. Det är inte invandrare som bor i villor med utsikt mot vattnet och med en stor Audi parkerad i garaget. Det är inte heller de som faktiskt bor i dessa villor som det är synd om. De som det faktiskt är synd om är de som kommer till Sverige i hopp om ett bättre liv, och sedan tvingas bo på gatan.