I höstas började jag fundera på hur det kommer sig att vi har så många hemlösa människor på Stockholms gator. Borde inte Sveriges sociala skyddsnät hjälpa folk att komma på fötter igen? Jag och några skolkamrater bestämde oss för att göra en djupdykning i detta, genom att låta några hemlösa få sina röster hörda här på KZINE.
Vi började med att fråga tiggarna runt om Fridhemsplan och St. Eriksplan om vi kunde intervjua dem, men märkte snabbt att det inte var någon idé – de var nästan uteslutande romer som varken talade tillräckligt bra svenska eller engelska för att vi skulle få ut något av det. En rumänsk kompis var mycket skeptisk till det hela eftersom han hade sett flera tecken på organiserade ligor som ledde det hela. Dock bestämde även han sig för att ta del i projektet efter att han pratat lite med en hemlös tiggare och bestämt sig för att hjälpa till (detta kan ni läsa mer om i del 2). Vårt nya mål var att hitta hemlösa som antigen talade svenska eller engelska, och som inte verkade vara delaktiga i någon form av organisation.
Jag fick tipset att prata med dem som säljer Situation Sthlm, eftersom de är hemlösa och gör något produktivt för att få ihop lite pengar. Det här är den första intervjun, med den mycket trevliga Lars Bick som jag träffade i passagen mellan tunnelbanan och pendeltågen på Centralstationen, där han stod och sålde tidningar för att få lite mat i magen. Jag erbjöd honom en fika, så vi satte oss på Robert’s Coffee och började prata.
Mitt första intryck av Lars var att han var en mycket trevlig och skämtsam äldre man. Sedan han börjat få minnesproblem fem år tillbaks har han inte klarat av att betala räkningar på egen hand, vilket ledde till att han blev vräkt. Det händer att det ”plötsligt bara försvinner en dag, en vecka”. Han fick en försökslägenhet, och bad om en god man som kunde hjälpa honom med att betala utgifterna, vilket han liknar med att ”idiotförklara sig själv”. Byråkratin gjorde processen trög, och när han inte kunde hantera ekonomin själv, blev han utkastad. När han klagade fick han svaret att ”oj, du hamnade visst mellan två stolar”. Nu har en rättslig process påbörjats, eftersom han aldrig fick den hjälp han blev lovad. Sedan ett år tillbaka har han varit hemlös, och sover oftast i en centralt belägen och ”fin” gångtunnel.
Han beskriver sin situation som ”fruktansvärd”, och berättar att han inte har någonstans att bo eftersom han ”kostar för mycket” enligt de sociala myndigheterna. Det finns en tak-över-huvudet garanti i Stockholm, men den levs inte upp till eftersom alla platser redan är upptagna. Det kostar myndigheterna ungefär 20 000 kr per månad för att han ska få plats i ett härbärge, men blev erbjuden en plats på ett jourhotell i Skärholmen istället, som är lite billigare. Dock blev han utkastad efter en vecka, eftersom det är stor brist på plats. Han anser att utlänningar blir prioriterade framför etniska svenskar eftersom man inte vill framstå som rasistisk i dagens ”PK-paranoia”. Även Projekt Vinternatt, som drivs av Frälsningsarmén och Stadsmissionen, erbjuder bara nattlogi för hemlösa EU-migranter. De har all rätt att vara i landet under Schengenavtalet, men Lars tycker att det är väldigt tråkigt att alla inte behandlas lika. Han blir ju lika kall om nätterna som dem! Han anser att alla är lika mycket värda, men påstår att beslutsfattarna är rädda för kritik, och då väljer den säkra vägen.
På grund av att han är 64 år gammal är det väldigt svårt för honom att få jobb, och med sina minnesproblem blir det inte lättare. Meriterna är det inget fel på, då han kan läsa och skriva på hela sju språk. Har tidigare jobbat som försäljare, journalist (bl a Veckans affärer, Dagens industri, New York Observer), managementutbildare, och coach. Han har även arbetat 14 år i Spanien. Att äldre människor har svårt att få jobb tror Lars beror på att många chefer inte vill ”ha pappa på kontoret”. Det är synd att man inte utnyttjar kompetensen, tycker Lars. Nu skriver han ibland för Situation Sthlm, och säljer tidningen, vilket knappt räcker för att mätta magen. Han skulle kunna frilansa, men eftersom det är en än mindre säker inkomst än tidningarna, och dessutom tar mycket tid, låter han dem som är utbildade inom journalistik få sin chans.
På grund av minnesproblemen, är Lars rädd för att stämma träff med folk, eftersom han kanske inte känner igen personen som han ska träffa när han väl kommer till platsen, och då är en minneslapp inte till särskilt stor hjälp. Han tar medicin mot detta och depression, vilket underlättar hans vardag. Många hemlösa har problem med missbruk eller psykiska problem, men han anser att en fast struktur i livet, som att sälja Situation Sthlm, hjälper många ifrån att bara sitta på en parkbänk och dras djupare ner i sina problem. Själv har han inget missbruk, som tur är, men gråter ofta över sin situation och samhällets orättvisor. Många väljer den enkla vägen ut, nämligen självmord. Under vintern drabbades Lars av lunginflammation, men eftersom han inte tjänar mer än för att köpa mat för dagen kunde han inte sjukskriva sig som doktorn rekommenderade. Han jobbar alla dagar i veckan (cirka 70-90 timmar/vecka), året runt.
Ofta blir det snabbmat, eftersom de innehåller mycket kalorier per krona. Eftersom han inte har något kök att tillaga maten i så tvingas han köpa mat som bara måste värmas i en mikrovågsugn eller som tillagas av personal, vilket kostar mer än om han kunde köpa råvarorna direkt. Maten kostar alltså mer för de mest utsatta, jämfört med dem som har tillgång till kök. Men hur är det med alla organisationer som finns för att dela ut mat eller hjälpa till på andra sätt? Enligt Lars så finns dessa, men ofta ser han ingen poäng med att ta sig dit. Frukosten är ofta en tallrik filmjölk, och lunchen lite ris och en bit fisk eller kyckling. Inte så mycket näring alltså, och eftersom han sällan har råd med att åka kommunalt (trots det anser han att SL-kort är väldigt billiga för det man får) så måste han antingen planka, vilket han väljer att inte göra, eller gå till fots. Då är det ganska meningslöst att ens ta sig dit, eftersom han förbränner energin från maten på vägen. Ett ställe som han dock brukar gå till är Convictus, där han bland annat får tillgång till dusch.
Lars bor alltså på gatan, och äger bara kläderna på kroppen, en sovsäck, och sin mors dödsannons. Det är kallt och hårt utomhus, med vakter som stör så att han ofta bara får en och en halv timmes sömn åt gången innan han måste röra sig vidare till en ny sovplats. Detta leder till att han ständigt är trött, men aldrig riktigt kan slappna av, utan håller ett öga öppet för vakter eller folk som vill honom illa. Han blev rånad hela tre gånger under hösten, och det har hänt att förbipasserande skvätter sina burkars innehåll över honom, bara för att håna honom. Han är ”inte värt ett svin i vakternas ögon”, och kommenterar över den ”fina medborgarkänslan vi har i Sverige”.
Lars Bick är, som det kanske börjar uppenbara sig, en principfast man som håller vid vad han tycker är rätt, trots att han har det extremt dåligt ställt. Han väljer att aldrig gå till Stadsmissionen eftersom han anser att de har en felaktig policy. I början av vintern gick han dit för att se om han kunde få tag i ett par vinterskor, och han blev erbjuden en rekvisition på 200 kr. Dock märkte han snabbt att det inte skulle räcka – vinterskorna kostade 350 kr, och han har inga pengar över. Från Lars perspektiv, verkar det som att trots alla donationer och satsningar på PR så gör de väldigt lite nytta för de hemlösa.
De ”romska tiggarna som ligger runt gatorna” tjänar faktiskt långt mer än vad han gör, trots att de inte gör något produktivt. När Lars stod utanför NK och sålde Situation Sthlm fick en tiggare som satt bredvid honom ihop runt 400 kr på mindre än en halvtimme. De gömmer sedlarna i sina bylten så att man ska tycka synd om dem, och växlar sedan in pengarna hos Pressbyrån. Du kan läsa om det här från ett annat perspektiv i vår intervju med en rumänsk tiggare (del 2 i artikelserien). Dessa romer, eftersom de är EU-migranter, kan få hjälp vid Crossroads för en tia, men eftersom Lars är svensk får han ingen hjälp där heller. Lars rekommenderar inte att du stödjer tiggarna, eftersom de inte gör någon nytta, utan istället ger till folk som försöker tjäna sina pengar ärligt och aktivt arbetar för att förbättra sin situation. När tiggarna får pengar är det ju en signal om att de kan fortsätta att göra så här.
Lars anser sig ligga mer åt vänster i det politiska spektrumet, och ogillar förändringarna som har skett sedan Moderaterna tog över. Lars Bick ser dock något gott i alla politiska partiers idéer, och kan därför inte säga att han stödjer något specifikt parti. Det är viktigt att se på problemen från olika människors perspektiv. Han har full förståelse för att många väljer att rösta på det alternativ som ger dem några tusenlappar mer i fickan varje månad, trots att välfärden tar skada. Han tror att många partier är rädda att förlora väljare och därför inte vågar framföra några större förändringar. Han vill ha ett tryggt samhälle där det är möjligt att bo och jobba var man vill. Han poängterade också det ironiska i att när det går dåligt för Sveriges ekonomi, är det ett globalt problem, men om det går bra, är det helt och hållet Sveriges egna bedrift.
Trots att han kanske bara tycks vara en ”gaggig gammal gubbe”, påstår han att vår ständiga uppkoppling har fått befolkningen att få en skev bild av verkligheten, genom att isolera sig online. Samtidigt påstår han att ”politikerna jublar över att ni sitter hemma och gömmer er i cybervärlden” istället för att protestera på gatorna. På sextio- till åttiotalet blev mer gjort eftersom man protesterade ute, vilket tvingade politikerna att göra något åt problemen. En ”like” gör så lite i den verkliga världen. Istället uppmanar han oss ungdomar att stå upp för bristen på studentbostäder och jobb. Trots det ser han många fördelar med tekniken. Han kommenterade bland annat på hur händigt det var att kunna spela in samtalet på min mobil utan en massa kassetter, och att han alltid kan skicka e-post (från redaktionen eller bibliotek), utan att ha en fast adress.
”Det viktigaste är att vi stannar upp och ser varandra” med empati och dubbelsidig respekt. Han var noga med att poängtera hur ”fruktansvärt elak människan är”. Med våra isolerande bubblor och tankar på vår egen ekonomi, kan inte klyftorna annat än öka, och om man väl fallit till botten är det svårt att någonsin kunna klättra upp igen. Han tror att eftersom han skulle kunna ta ut sin pension redan nu, i förtid, så skjuter myndigheterna honom framför sig för att slippa använda skattepengar på honom. Detta tycker han är fel, så han kommer att handskas med sina problem ett litet tag framöver i ren protest.
Först nästa år, när han fyllt 65, kommer Lars att ta ut sin pension, och då kommer det att bli bättre. Han planerar att resa söderut till Spanien, där han trivs bättre och slipper det svenska vädret. Förhoppningsvis går allt som planerat, och han kan än en gång bli en del av samhället.
Självklart köpte jag en tidning av honom som tack för det mycket intressanta samtalet, där han bland annat skrivit några rader om empati. Om ni på något sätt vill hjälpa Lars Bick kan ni kontakta mig, då jag har hans mailadress. Han kan även tänka sig att komma och besöka skolklasser.
OBS! Jag har gjort mitt bästa för att förmedla Lars tankar, och även om jag gjort en hel del research, så reserverar mig för att viss fakta kan vara felaktig.