”5 singers, 1 concert” innehöll bara fyra sångare, men gav ändå en lyckad konsert. Datumet var fredagen den 18 januari, och vi på KZINE var där för att täcka eventet.
Konserten inleddes med att de fyra artisterna förklarade att de egentligen skulle varit fem men att en var sjuk. Men vi skulle inte bli ledsna för det utan istället luta oss tillbaka och, som de själva uttryckte det, ”njuta så länge”.
Idén bakom konserten var att det fanns fem elever som alla hade liknande projektarbeten; alla ville framföra ett musikaliskt framträdande. Så vad gjorde de? Jo, någon kom på den geniala idén att ha en gemensam konsert istället för fem individuella. Jag antar att de, på så vis, också lyckades locka en större publik.
Alba Caruso, från S3A, kompade sig själv på piano på ett extremt snyggt sätt. Hon började varje sång med ett kort pianointro och började sedan snart att sjunga. Texten var riktad till hennes vänner berättade hon, vilket gjorde den än mer personlig. Refrängerna var inte direkt typiska refränger, hon höjde aldrig rösten och bytte inte oktav. För vissa är refrängerna viktiga men för andra, som i det här fallet, betyder verserna och texten mer.
Philip Wessman, även han från S3A, förklarade att han hade jobbat på ett coveralbum av artisten George Michael (ni vet han som har gjort Careless Whisper, låten med den kända saxofonslingan) men att ett uppträdande även ingick i hans projektarbete. Han sjöng med bakgrundsmusik men kompletterade med hur han lyckades få kontakt med sin publik. Han dansade runt lite på scenen och lyckades med ett leende få publiken att klappa med takten, och det är sådant som väcker ett litet leende när man sitter näst längst bak, det är kolsvart, och man försöker anteckna allt som händer.
Moa Isaksson Enström, N3A, var konsertens enda gitarrist och även den enda som sjöng en låt på svenska. Hennes första, den på svenska, skrev hon till sin kusin när han fyllde 18. Det var verkligen en vacker present, och ett tecken på att allt man ger bort inte behöver vara materiellt och dyrt. Det kan vara gratis och ändå ovärderligt. Alla Moas låtar utmärktes av ett professionellt plockkomp på gitarren. Hon förklarade att hon även, förutom det här uppträdandet, har spelat in ett album. Ett album som hon försöker göra så bra som möjligt men, jag citerar, ”det är inte alltid så lätt”. Om det hade varit det hade vi antagligen alla varit framgångsrika musiker.
Sist upp på scen var Gina Minarji, N3A. Den av hennes låtar som verkligen utmärkte sig hette Special Girl och Gina förklarade hur hon skrev den redan när hon var 14 år. Innan hon framförde låten berättade hon historien bakom den. Det var en kille som hade fått för sig att hon var kär i honom, men det var hon inte utan hon gillade helt enkelt bara människor.
I slutet av låten spelade hon ett crescendo, inför den sista refrängen, upp till forte, sedan ett kort diminuendo i slutet av refrängen. Efter diminuendot spelade hon ett crescendo, upp till fortissimo, innan sticket och sedan diminuendo till mezzo piano och en slutgiltig vers innan outrot. Med andra ord: hon spelade starkt, svagt, jättestarkt och sen svagt igen. Ett musikaliskt bevis på hur dynamik kan förbättra allt. Och det var verkligen vackert!
Glada artister efter konsertens slut. Efter Ginas uppträdande kallades alla deltagarna tillbaka upp på scenen och det applåderades, ljud och ljustekniker tackades och blombuketter gavs ut. Ett typiskt slut helt enkelt.