Många har antagligen hört om Stockholm stads nolltolerans gentemot gatukonst, men alla har nog inte uppfattat vad den innebär. Folk tänker sig att nolltoleransen bara betyder att det är olagligt att måla eller sätta upp affischer på väggar som du inte äger, och att du blir tagen av polisen om du ertappas med att göra detta. Om så vore fallet hade det inte funnits någon större skillnad mellan Stockholm och andra städer. Så vad betyder nolltolerans i så fall?
Den betyder, förutom att gatukonst är olagligt, att Stockholm stad inte heller tillåter någonting som möjligen kan uppmana till gatukonst, till exempel lagliga väggar att måla på eller en graffitiutställning. Stockholm stad försöker helt enkelt utplåna gatukonsten, och har fått förvånansvärt många med sig på sin sida. Anledningen till detta stöd beror dock mest på ett missförstånd bland människor i allmänhet av vad gatukonst egentligen är. Man tänker sig svarta tags på tunnelbanevagnar, märken efter ungdomars desperata försök att synas i samhället, och istället missar man den egentliga konsten. Det är dags för folk att se skillnaden mellan klotter och konst. Att få folk att börja acceptera sådant som, om det visades i ett galleri eller på ett museum, skulle kunna vara värt tusentals kronor.
I Stockholm är det tyvärr inte lätt att hitta någon riktig konst ute på gatorna. Staden har nästan lyckats förvandla graffitikulturen till enbart tags som bara tar tio sekunder att göra. Utan lagliga väggar att måla på finns det ingen riktig plats för kulturen att växa, ingen plats för målare att lära sig, men lagliga väggar uppmanar till klotter och är därför inte accepterade. Vad politikerna i den här staden inte verkar förstå, är att det inte går att eliminera en kultur. Det som händer i en stad med brist på lagliga väggar är att istället för att att klottret minskar, så tvingas målare att vända sig till de enda väggarna som existerar, de olagliga. De som ägnar sig åt gatukonst får då inte möjligheten att utveckla någon riktig konststil. Detta är inte heller min egen hypotes utan det finns statistik på att klottret har minskat i städer som Malmö, efter att de infört lagliga väggar.
Gatukonst handlar inte heller endast om att visa upp sin talang, utan även om att sprida sina politiska idéer. De flesta professionella gatukonstnärer har nästan alltid någon form av politiskt budskap. Mest känd när det gäller gatukonst som propaganda är antagligen Shepard Fairey. Hans verk som han gjorde för att stödja Barack Obama, i det Amerikanska valet 2008, spreds över hela världen och ledde till ett personligt tack från President Obama. Det som framför allt fascinerar mig gällande Shepard Faireys är hur han lyckas kombinera politik, konst och humor på ett väldigt snyggt sätt. Om du inte känner till konstnären rekommenderar jag absolut att du kollar upp honom.
En annan framgångsrik gatukonstnär är JR som är mest känd för att tapetsera upp gigantiska bilder på ansikten. Ett av hans mest kända projekt är ”Women Are Heroes” och går ut på att visa världen de kvinnor i olika kåkstäder, som blivit utsatta för våld och våldtäkt, men som nästan inte har tillägnats någon uppmärksamhet av medierna förrän JR tapetserade upp stora bilder av dem i områdena där de bodde.
Antalet människor som har gatukonst som intresse kommer nog bara öka under de kommande åren med tanke på de konstnärer som lyckas skapa sig ett rykte genom att måla ute på gatorna (Banksy och JR är bara några). Konstnärer inser att det enklaste sättet för andra att se deras verk är att måla dem ute på gatorna, inte ställa ut dem på ett galleri. Dessa människor borde vi, istället för att avvisa, ge möjligheten att skapa sin konst lagligt. I Barcelona anordnade man för två år sedan en festival för att ge gatukonstnärer den möjligheten, och den blev både lyckad och uppskattad. Varför skulle inte Stockholm kunna göra något liknande? Det enda som behövs är en bättre uppfattning om skillnaden mellan klotter och konst.