Obekymrat och ointresserat skyndar vi förbi varandra. Utsidan, ett tunt skal som försöker dölja allt inombords, tills något långt där inne slutligen går sönder…
Någon som ropar; formar orden och uttalar dem. Kommer sedan på att det fanns onödigt skarpa undertoner, men då är det redan för sent. Meddelandet tas emot och blir snabbt avkodat. Tystnaden och sedan förståelsen av innebörden. Snart den sårade blicken i mottagarens ögon. Inte så illa menade ord från början, en liten förebråelse på gränsen till förolämpning. Egentligen bara en naivt sammansatt kombination av bokstäver, en onödig kommentar. Växer och tillåts växa, blir snart lik en sjukdom som sväller och smittar ner.
Sedan eftertanken: kunde Det tolkas annorlunda? Var avsikten att förstöra den stadiga borgen av självkänsla man så varsamt byggt upp under åren? Kanske var syftet att stärka borgen genom att just pröva dess stabilitet. Att se om det gick att slå sönder några skadade eller illa formade stenblock. Tankarna får även den starkaste borg att börja vittra, då den tvivlar på sin egen styrka. Tvivlandet är startskottet till den nedåtgående spiral som långsamt ska smula ned borgen till grunden.
Någon som viskar; formar orden och uttalar dem. Den här gången det motsatta. Ett obetydligt vindsus, något i förbigående. Men något som skapar glädje och värme hos den tilltalade. Snart den skimrande blicken i ögonen. Den här typen av ord är lättare att ta åt sig och släppa in genom sin dörr. Oavsett om man vill eller inte smiter de i alla fall in under dörrspringan. De är ljusa och färgsprakande. Bidrar med ett extra skyddande lager till borgen och verkar direkt. Tvivlandet sopas undan och ersätts av ett lugn; borgen står lite starkare nu.
Står stark tills nästa kommentar av uppbyggande eller nedbrytande karaktär fälls. Då är processen igång igen.
Olika borgar är olika starka och är inte byggda av samma material. Beroende av personens tidigare erfarenheter och händelser i livet sliter vissa kommentarer ner mer än andra. Ofta visas inte detta utåt, då man inför gruppen verkar trygg och orubblig i sig själv. Kampen rasar inombords och det är du som bestämmer hur kampen ska se ut. Du väljer om borgen ska förstärkas eller förstöras. Du som medmänniska har både den friheten och det ansvaret.
Dagens samhälle skapar individerna utifrån idealbilden – man ska inte visa utåt vad man tänker eller känner, även om ens borg håller på att smulas sönder helt.
Någon som viskar; formar orden och uttalar dem.
Vad viskar du?